Aftonbladet – 11 januari 1833, sida 1

Den 11 Januari. AFTONBLADET OCH MOUVEMENTET. Man har sagt att vårt blad gynnar moeuvementet, och man har rätt efler ovätt deri, allt efter de olika begrepp man förenar med detta ord. Förstår man med mouvement en olitisk riktning till våldsam omhvälfning i samhällsförhållanderne, så tillhöra vi det icke; förstår man åter dermed ett sträfvande att befordra dessa förhållandens naturliga utveckling på den väg civilisationen utstakar, då bekänna vi öppet att vi tillhöra mouvementet. i Och hvilken publicist, som gjort sig reda för sitt kall, som ej låtit sälta pennan i sin hand af de intressen, som sträfva för stillastående och försteniovg, skulle ej tillhöra den röelse framåt, genom hvilken Försynen leder slägtet till kultur? På hvad sätt skulle ban väl kunna boppas att gagna, om han icke omfattade cech, med allt det inflytande pressen kan skänka, sökte verka för de ideer, från bvilkas allmännare utbredande och rotande i sinnena, förbättringar i mensklighetens läge ensamt äro att hoppas? Men iddernes gång är icke en retrograd; publicistens kan lika litet vara det; han tilltör således i följd af sjelfva sin natur mouvementet. Vi vilja icke här ingå i någon utveckling af dem allmänna karakter, som i vår tid stämplar mensklighetens framskridande i des; sårskilta riktningar. En sådan utveckling tillhörde en större och generellare öfversigt än denna. Vår afsigt inskränker sig till att visa, hurn Fosterlandets vigtigaste och dyrbaraste angelägenheter icke, utan våda för det ailmännpa bästa, kunna fortfara att befinna sig i det stationära skick, hvari man envisas att qvarhålla dem; att ett framskridande genom förbättringar och reformer högt påkallas af våra behof, och att således en publicist, som hos oss vill uträtta något godt, nödvändigt måste verka för detta framskridinde. Det är en allmant erkänd sanning, att hela vårt undervisningsverk och den allmänna uppfostran kräfva väsendtliga oeh genomgripande förbättringar. Nationens ombud hafva uttalat detta behof, Regeringen har synts lyssna dertill, och enskilte sakkunnige män hafva framstått att utveckla bristerne, att gifva anvisning på botemedlen. Det kan icke däljas att, oaktadt de vackra fraserne om Svenska bondens företräde i upplysniog framför andra länders allmoge, den allmänna folkbildningen hos oås befinner sig på en låg, beklagansvärd ståndpunkt, eburu det visserligen ör möjligt, att den i andra länder kan vara ännu sämre. Detta blir dock aldrig ett skäl att i Sverige, der bonden är kallad till wtöfvande af flerfal