Aftonbladet – 8 januari 1833, sida 1

r mil bred och 30 fot hög, vältrade sig förhärjande ned mot det värnlösa landet, och ifrån d, 18 Nov. strömmade lavan äfven emot hafssidan, hvilket gaf anledning till den fruktan att den skulle kasta sig uti floden Simeto och förorsaka en öfversvämning; men äfven denna farhåga är nu häfven: den har i stället börjat flyta ned i den genom utbrottet öppnade afgrunden. Jordskalfven eller rättare bergskalfven hafva upphört, Ett stenberg, ett nytt Monticello, har upprest sig och står, likt flera dylika från fordna tider, såsom ett minne af detta naturfenomen, vid JEtnras fot. Den skada som skett är obetydlig mot den man fruktade. Staden Brönte är räddad och det har ej hörts att några menniskor omkommit, TurxKIET. Bref från Konstantinopel af den 26 Nov. bekräfta ej ryktet om Egyptiernes inryckande i Konieh; tvertom säges Storvisiren oförtöfvadt ditväntas, och att hans ånkomst redan bade inträffat, om ej ett fortfarande regnväder mycket försvårat marschen för hans trupper. En afdelning af Ibrahims arm, som öfver Eregli ville framtränga till Adana, hade mött ganska häftigt motstånd. Dessa underrättelser hafva likväl ej förmått skingra de bekymmer, som i Konstantinopel äro allmänt rådande bland Sultanens anhängare. Bref från alla delar af Storherrns länder öfverensstämma deruti, att missnöjet bland Turkarne aldvig nått en högre punkt än nu och att man har allt att frukta, om det ej lyckas Storvisiren attåtminstone hämma Egyptiernas framsteg. De oupphörliga rekryteringar och penningeutpressningar, som varit en nödvändig följd af kriget, gifva en fortfarande näring åt missnöjet, och uppväcka öfverallt fiendtliga tänkesält emot regeringen samt i lika hög grad emot Frankerna, emedan Turkarne anse de Kristves inflytelse vara skulden till deras närvarande olyckliga belägenhet. Man får derföre ej sällan höra dem klaga, att Sultan sålt dem åt de Kristna hundarne, hvarvid de vanligtvis bifoga den önskan, att Mehemed Alis son snart måtte visa sig för Konstantinopel, och åter införa den gamla ordningen. Af allt detta synes man kunna sluta, att Ibrahim: ankomst till Konstantinopel vore signalen till utbrottet af ett allmänt uppror, som säkerligen medförde ett förfärligt blod. bad på alla Kristna i Ottomaniska riket. en KS TA