Aftonbladet – 3 januari 1833, sida 3

UJLULNIdg vi SJ VE Ciladbil Vylu OT VIlldasig deraf. Vid Talets slut i Vexiö Domkyrka den 6 November Mitt tal är slut. Hvad skulle jag ha sagt om tankens frihet och om ljusets makt, om ej ditt svärd de hotade försvarat, om ej din själ på jorden dem förklarat och tryckt sin pregel på ditt tidehvarf? Från slägt till slägt den pregeln går i arf som mensklighelens hjertsköld, och förenar de ädle alla, hur sig ätten grenar, Der svärmar nu så mången frihet kring med larm och gyckel öfver jordens ring, stör hafvets frid och öarnes och landens ; en frihet blott är sann, och det är Andens. Den är från bimlen, är för alla gjord, Guds konungaförsäkran till sin jord, och, bvar en menskohand dea höge binder, der vissna rosorna på slägtets kinder Det var för den du kämpade. — Farväl, du ädla, öppna, rena hjol:e:jäl Naturen blir sig lik och dolda krafter förnya ständigt hennes näringssafter. Den samma sol, som sken på Breitenfell står der ännu på samma himmel ställt, och våren kommer än alltjemt och sätter en blomma der du föll på Lätzens slätter. Men menniskovälden vexla ständigt om, och sjunket från sin ära småningom , förträngdt från länder der dess thordön farit, ditt folk är icke livad det fordom varit, och har till skygd på sin förgätna ö snart blott sitt armod och den djupa snö. Ack, längesen vår sol är nedergången och all vår storhet Ilefver blott i sången. ....... Ty de, för hvilka fordom verlden skalf, de äro stoft i Riddarholmens hvalf. Ifrån det stamträd, som vårt kögmod gläder, vår nakna tid med fikonlöf sig kläder; vi tala öfver allt kvad fädren gjort, men våra egna bragder ingen sport. Ser än från stjernorna den store Anden, förbarme han sig öfver Nordalanden! — Det gifves stunder i ett jordiskt lif, helst sedan dagen slutat af sitt kif och söft sin korta fröjd, sin korta smirta, då menskan hvilar invid nattens hjerta, och bögre tankar, bättre känslor slå sin rot i hjertan, som dem ej försmå. Om i en sådan stund dilt sinne känner en himmelsk kraft, som sina vingar spänner och tar dig med sig på sin himmelsfärd från små bekymmer och fiån dageus flärd: om då du anar att det fiunas torde ctt högre syfte, att du lefva borde för något bältre, ädlare behof in blott din lilla del i dagens rof, för Mensklighetens sak, dess ljus, dess hel ch för ditt folk hvars ära vill gå neder, och för ditt land, Europas Riddathus, vars sköldemärken falla nu i grus, ch barven krypa in med svärd och bälte Fädrens hjelmar, för att leka hbjelte; — — I Svenske Män, om någon sådan stund rt sinne lyfter ifrån jordens grund, å sägen ej, det är en dröm. J glömmen tt cdra Fäder drömde just den drömmen