STOCKHOLM Den 28 December. Vi anse det för en angenäm pligt, att, då vi kommit i tillfälle dertill, lemna våra Läsare en närmare underrättelse om den sednaste sammankomsten af hufvudstadens Nykterhetsförening, den 17 dennes, hvilken serskiildt utmärkte sig derigevom, att H. K. H, KronPrinsen var närvarande, och täcktes ätaga sig att blifva Föreningens beskyddare; en omstäadighet, hvaraf det är skäl att hoppas en serdeles god framgång åt föreningens bemödanden, då exempel i sådana fall måste verka mera än allt annat från högre ort. Sedan Ordföranden, Hr Justitie-PRådet Stråte helsat Hu. K. Föghet KronPriosen, och Hans Kongl. Höghet derpå lemnat ett svar, som viltnade att H. K. Höghet hyste de mest gynsamma tänkesätt angående föreningens ändamål, samt uppmuntrade den att fortgå på den beträdda banan; så meddelade Orföranden de underrättelser, som inkommit från åtskilliga landsorter angående der bildade mnykterbetsförenirgar, hvilka i allmänhet voro af ett tillfredsställande innehåll. Serdeles. förtjenar dervid anmärkas, att nykterheten vunnit jemförelsevis de flesta anhängare i de norra trakterna, der den dock hade att frukta en fiende i sjelfva klimatet. Hr Öfverste Forsell uppläste härefter ett ånförande eller ett tal angående bränvinsdorden, hvilket så väl för dess lätta framställningssätt och sakrika innehåll, som derföre att det angår en sak, som man hittils ansett tillhöra ett af de dagliga lefnadsbehofven, förtjenar att läsas in extenso. Det lyder sålunda: Nåsra ord om det så kallade Bränvinsbordet. När man betraktar huru de vanor och bruk tillkommit. i byilka den. närvarande generationen lefver och rörer sig, så öfvertygas man lätt, att de icke äro uppkomne genom en blott tillfällighet, utan härleda sig från en tvungen nödvändighet, tillhörande de former utvecklingen af samhällslifvet är undorkastad. Jag föranledes till denna anmärkning af en i sig sjelf ganska ringa omständighet, nemligen, det öfver hela Sverige gängse bruket att supa bränvin innan man äter. Saken kan visserligen synas cn !obetydlighet, men ingenting är i sig sjelft obetydligt; ty det stora hela är sammansatt af cn oändlig mängd obetydligbeter, och i den mån dessa obetyd