Aftonbladet – 21 december 1832, sida 1

LITTERATUR. DEN SISTE FRISEGLAREN. Ar PEuR SPARRE, Trenne Delar. Stockholm, 1832. Man har påstått, att Svenskarne till följe af kiimatet, landets beskaffenhet och öfriga ovaturförhållanden, hvilka bidraga till bildnivgen af national-lynnet, icke hafva det spekulativt djupa inre lif, som utmärker de mera sydliga7 folkslagen, och man bar derifrån härledt den brist på större episka eller dramatiska poemer, öfver hvilken man inom vår vitterhet ännu äger skäl att klaga. Man bar vidare på samma grund förklarat, att den Svenska poesien icke kunde vara annat, än hufvudsakligen Zyrisk, och man har hedrat de skalder med namn afäkta Nordiska, som beständigt klagat öfver sångarens oblida lott, eller längtat efter sällare förhållanden, eller i korybantiskt rus sökt glömskan af det närvarandes tvång) Såsom ett ytterligare bevis för en sådan Svenskarnes ringa upptinningsförmåga och inskränkta fallenhet för större kompositioner skulle man äfven kunna anföra, att ehuru en tidrymd af go år förflutit, sedan den första Svenska originalroman såg dagsljuset), under hvilken tid vår vitterhet i öfrigt gjort så betydliga framsteg, vi likväl ännu nästan helt och hållet sakna jen inhemsk romanlitteratur. Dock tro vi det ingalunda vara afgjordt, att, ehuru vi ännu räkna högst få episka eller dramatiska författare af förtjenst, vi likväl alltid skola vara dem förutan, eller att den Svenska natureg skulle vara i detta fall så af skaldeguder missgynnad, att icke älven vi bland våra skalder skulle kunna finna någon, som en gång kunde täfla, om icke med Shakspeare, Dante, Cervantes eller Göthe, likväl med Schiller, Oehblenschläser elter Walter Skott. Att icke nämna vår äldre vitterhets alster, äro Franzens Episka poemer, om icke fulländade mästerverk, likväl lifvade af skönhetens Gudomliga anda, och Lings dramatiska stycken röja ett i flera afseenden lyckadt bemödande, att, förskaffa oss en nationell dramatisk poesi. Hvad särskildt romanen vidkommer, hafva vi ena icke mindre lofvande början i den siste Friseglaren. Den historiska romanen har af många blifvit ogillad. Dea ar, säga de, till hälften historia, till hälften roman, således ett af tväns ne stridiga elementer sammansatt helt, som till följe af denna sammansättoing måste upplösa sig sjelft. Den kan hvarken framstalla ) Se Hammarsköld, Svenska vitterheten. st) Adalviks och Göthildas äfveutyr af J. HH, Mörk, utkom först 1742.