Aftonbladet – 19 december 1832, sida 1

hänsyftning på embargot, som af Herr Carl Dupin blifvit benämndt en mensklighetens säkerhetsåtgärd mot Hollåndskt barbari, eller det barbari, som af Holländarne möjligen kunde komma att utöfvas mot Antwerpen. Med anledning häraf uppträdde Genoeral DEmarcay och förklarade att embargot icke stode tills sammans med civilisationen, och att det vore högst obilblgt att låta Handelsklassen plikta för regeriogens åtgärder, men ännu obilligare att gifva sådana åtgärder en retroaktiv kraft. Då uppträdde Marine-Ministern, Herr de Rigny och anmärkte, att embargot blifvit följden af en diplomatisk konvention, men att Franska styrelsen vidtagit alla nödiga åtgärder till Franska interessenas skyddande; så snart nemligen en laddning förklarades vara Fransysk egendom, upphäfdes genast embargot, Holländska interessen kunde visserligen komma att lida, men sådant) hade man naturligtvis ej kunnat undvika, då det blef en nödvändighet att mot Holland vidtaga tvingande åtgärder. Herr Odilon Barröt var jemväl ingen vän af embargot och stödde sig dervid uttryckligen på folkrättens föreskrifter, hvilka bestämdt undantoge privategendom från tillämpningen af krigslagarne. Härvid möttes han dock af Utrikes Ministern, Hertigen af Broglie, med den invändning att fölkrättens föreskrifter i afseende på krigsbruk till lands och till sjös vore väsentligen skiljaktiga, Det senare uppställde såsom en ovägerlig grundsats, att privategendom kunde vara underkastad kapeii och konfiskation. Hertigens mening vore ingalunda att påstå, det en sådan åsigt i alla kommande tider skulle göra sig gällande, icke heller att den var i sig sjelf rättsenlig; men den vore nu en gång för allr allmänt antagen i Europa, och att alldeles kullkasta den berodde icke af en enda regering, så vida den icke ville rent af arbeta sina fiender i händerne, I sammanhang härmed ansåg äfven Hertigen sig böra yttra något i afseende på ställningen och förhållandet till Belgien. Man hade nämligen inom Kammaren fordrat, att ministeren skulle framlägga traktaten af den 15 Nov., och den mellan England och Frankrike afslutade konventionen, för så vidt desse handlingar rörde fulländade händelser (faits aecomplis). Hvad är då — tillade han — dessa fördrags föremål? Belgiens söndring från Holland. Nå väl, kan denna betvaktas såsom en fart accompli? Visserligen icke! Detta blir den först då, vär Konung Vilhelm af Iolland ; godvilligt eller tvungen, samtyckt till de vilkor I dem Konferensen stipulerat. Likaså förhåller det sig med Luxemburg. Fördragsvilkoren hafva blifvit Konungen af Holland och Tyska förbundet förelagde till antagande. Framdeles och så snart lagenhet för mig yppas, att åter falta ordet i detta mål, skall jag meddela Kamaren så fullständgt besked den nånsin kan önska sig, För ögonblicket inskräoker jag nig till framstallandet afen sats,