Aftonbladet – 17 december 1832, sida 2

CRP CER oo VV ORGEL IP Ut liivUad aohlllt KAU stöta på öfverdrift, är dock vida mera dere uti troget och sannt framstäldt, — och sanningen, hoppas vi, skall alltid väl upptagas bland folket, äfven om bon hör till antalet af de brandskadade. Skriftens första del innefattar en mönstiing af nära 16 RådgifvarecEmbeten, hvarefter följa några allmänna betraktelser öfver de hafvudförändringar, som Förf. anser nödiga ull dessa institutioner, och slutligen, såsom ett bibang, åtskilliga fragmenter öfver vår representalion. Bland dem som önska förbättring i vårt statsskick, finnes en del, som endast åsyftar besparing; en del som hufvudsakligen riktat sin uppmärksamhet på ärendernas långsamma och komplikerade gång; hvaremot Förf. bärleder det väsendtligaste onda i statskroppen från 1809 års felagtiga organisation af Embetsverken i högsta instansen. Ena förlamad ansvarighetsprincip och brist på enhet, äro de brister som Förf. egentligen tror sig finna i denna organisation. Utur granskningen af Rådgifvarepersona lens särskilda funtkioner, leder han den slutföljd, att af. Konungens sexton Rådgifvare, finnas blott 3:ne, som ega verklig makt; nemligen Utrikes Statsministern och båda Rådgifvarne i komimando-mål, enär de utrikes missionerna och Militär-befälen hafva, emellan sig och Monarken, förmän som i eget vamn kuna utkräfva lydnad; men uti allt det som vi förstå med InrikesKammarHandelsoch Finanssamt Eklesiastikärender, äfvensom uti allt administrativt i krigsärenderna, finnes (enligt Förf, tanke,) i Konungens konselj, ingen, utom Konungsn sjelf, som kan utkrätfva lydnad; de fyra statssekreterarne, som i dessa ärender kunna verka, förmå det endast genom utverkande af Konungens underskrift, som ändå icke alstrar åt dem någon annan makt än den att expediera denna underskrift. Författaren, hvilken, såsom tillhörande de högre ministeriela kretsarne i det land der han vistas, naturligtvis icke hatar den ministeriella eoheten och förmanskapet öfver de verk ställande embetsverken, har deraf lifvit ledd till den frågan, huru det är möjligt att af ett sådant råd, som hos oss, utkräfva samma konstitutionella ansvarighet, som hos de folk, der en verklig s k. minister finnes? Vi dela ingalunda dena tanken att den koa stitutionela ansvarigheten hos Konungens råda gifvare för hvad de göra och låta i Konun gens konselj, och för det system och den riktning som dervid äro rådande, är beroendo af Rådgifvarnes mer eller mindre makt öfver de verkställande em betsmännen. — Förf har dock vid behandlingen af sitt ämne, visat så mycken sakkännedom, och framställtså många svagasidor iden närvarandestatsorganismen, at? några utdrag al arbetet förtjena att bli känd. Sexton äro de Embe-eten som utgöraände högsta instansen af Rikets styrelse: 2 Statsministrar 2 Kanslerer