Aftonbladet – 7 december 1832, sida 2

Ve vr ÖV VU VR VA rr RR MV RR An a Forsta Artikeln. Den strid, som yppats i flere tidningar och i synnerbet emellan 2:ne skriftställare uti Dagligt Allehanda, i frågorne om silfver-uppköp, silfverutvexlingen, från Banken och behofvet af att förändra den af Konung och Ständer redan fastställda realisations grunden, synes påkalla, att detta ämne blir så utredt, att allmänheten må kunna skilja emellan hvad som utgör klara, obestridliga fakta och hvad som endast beror på olika opiniover och åsigter, eller de olika ståndpuukter, hvarifrån hvar och en betraktar ämnet. Har man det förra rigtigt bestämdt, så tyckes det ej böra vara så svårt, att komma till ett någorlunila godt resultat i de sednare. Nyttan eller nödvändigheten af en realisation i allmänhet, synes ingen numera vilja bestrida. Det är egentligen öfver tiden och sättet för dess verkställande, som tavkarne äro delade. Frågan om detta verkställande delar sig sjelfmant i 2:ne hufvudafdelningar, som bvar för sig böra tagas i betraktande: mneml. 1:9 Bankens ställning och förmåga att realisera: och 3:0 kursens höjd, bandelsoch näringsförhållanden, samt i hvad måtto realisationen deraf förbindras eller ej. Vi skola sevskildt söka fästa uppmärksamheten på dessa bufvudfrågor. I afseende på den förra är det klart, att icke allt beror på siffran i Pankoboken. Densamma måste granskas. Före 1929 och 1830 årens Riksdags-beslut visade Bainkoboken efter giffran, att Banken kunde inlösa sine sedlar al pari, eller med 48 sk, i silfver för En R:de i sedlar. Dervtill fordrades dock alt alla fordringar af Stats-Verket, Kanaler mm. m. skulle till fullo ingå. Svenska folket skulle så!edes på ett eller annat sätt betala dessa skulder, så framt sedel-innehafvaren skulle få fall valata. Detta var omöjligt. Hade dessatom genom mynt-förbitltriogen den ene medborgaren vunnit, och den andre förlorat, så skal!e en sådan myntförbältring hafva blifvit orättvis. Skedde den åter så, att ingen rubbning i; förmögenoheterne iaträffide (hvilket synes omöjligt), så var den utan verkligt ändamål. D1 Myntbestämningen beslöts till 128 sk,, blefvo ej mindre än 14,358,860 R:idr 14 sk. 6 vist. förda inom linien i räkenskaperna såsom osäkra fordringar, hvaraf, efter allt utseende, aldrig något blifver tillBanken återbetalt, Af 1530 års bokslat ådagaligges tydeligen, att Banken, sedan den genom förskotter till StatsVerket, Kanaler m. m., hvilka ej återbetalades, kommit på obestånd, alldeles saknado förmåga, att realisera sina sed5 Redaktionen har för denna och tveun? artiklar hvilka skola följa derpå att taeka en Författare, hvilken var en iblind dem, hvars yttranden i firinsväsendet vid sista Riksdag med mesta uppmärksamhet och bifal afhördes, likasom vi förinada att ingen sedermera, med så tydlig bevisning till sif