Aftonbladet – 5 december 1832, sida 1

hon måste stå på tå bakom honom för att öfver hans axel skåda en skymt af protessio nen; härunder observerade hon, hur han ryck te upp mordvapnet och lade an, samt hint drade honom, såsom vi nämnt, i det afgörande ögonblicket. Så snart sköttet var lossadt kastade mördaren sig med yttersta våldsamhet in i folkhopen; och försvann bland en skara af 30 till 40 individer, som just med flit tycktes visa den största entusiasmen, medelst ropande och hurrande, och som troligen voro i led tåg med mördaren. Konungen helsades i det ögonblick Lan uttalat de här ofvan anförda orden, med enhälliga rop af Five le Roi! och fortsatte obekymrad sin väg till Kamrarnes sessionssal. Hans Maj:t hade uttryckligen befallt, att man ej skulle på förband underratta de i väntan på hans ankomst församlade Deputerade och Pärer om händelsen; men rykse tet spridde sig i ett ögonbliek, och knapt hade några ord derom hunnit de församlade representanternes öron, förrän Madier de Montjeau utropade: Till Slottet! Till Tuilerierne! i massa! Blott ovärdige medborgare kunna i ett sådant ögonblick qvarsitta på sina bänkar. De Deputerade uppstodo mangrant, då Konungen i detsamma inträdde, sedan -han till medlemmarne af den stora deputationen, som i trappan mötte honom, yttrat: Mitt lif är till en förtviflan för hvarje orostiftare, ty aldrig skall en mördares kula träffa mitt bröst. Vid Hans Moejsts inträde skallade vivatrop från alla sidor. Först efter återkomsten till Tuilerierne fick Kongl. Familjen veta hvad som passerat, Drottnivgen flöt i tårar, och så väl hon som Madame Adelatde hafva besökt och tagit sig af det fruntimmer, hvars hand måhända frälsat Konungens lif; Hou har äns ou icke kunnat lemna några vidare upplysningar, i avseende till en svår nerfattack, som det skakande uppträdet ådragit henne, stackars flicka. Så snart sammankomsten bland representanterne var upplöst, begåfvo sig Pärer och Deputerade i massa till slottet, och Konungen tycktes djupt rörd af det kjertliga deltagande han från alla sidor rönte. Blaud Oppositionens medlemmar anmärktes isynnera her Herrar Odilon Barröt och La Fitte, hvilka i de varmaste uttryck önskade Konungen lycka, Prinsarne och Prinsessorna samtalade enfstund med dessa båda herrar, ochl Barröt yttrade jervid bland annat: under sådane förhållanden gilves det ingen opposition mera, Några ögopblick senare steg Hr Dupin fram till Konungen, som med mycken munterhet sade: Ser Ni, min bästa Dupin, de ha ju till och med skjutit på mig. — Nej, Ers Maj:t — svarade denne — på sig sjelfva hafva de skjulit. En annan Deputerad, stark oppositionskarl, påstås deremot med. mycken köld hafva yttrat: ?Detta är antingen en stor