Aftonbladet – 31 oktober 1832, sida 3

den Svenska Allmänheten ofta bevisat, vågar undertecknad, att såsom tolk försen i hungersnödens jämmer försmägtande Allmoge, anropa det allmänna medlidandeto: För. ett år sedan hade jag tillfälle att göra Allmänheten något närmare bekant med Lappska Allmogens: lefnadssätt och seder, samt dervid. framställa Skogsiapparne såsom ett. fromt, och religieust, och i sir tarflighet lyckligt folk, hos hvilket forntidens paåtriarkaliska lif och-en Arkadisk Idyllverld änvnu i någon.mån ägde en: realitet. Denna beskrviföingew gällde för år 1827Men denna lyckliga tid är nu förbi, Vid ankomsten till Skogslappens: eljest så -trefliga viste, höres ej mer den glada Herdasången, mötes ej mer den glada gästfriheten, utan ; gråt af huvogrande bardj so:g och bekymmer i föräldrars bleknade och insjaunkna anletsdrag. Fyr va års beständiga olyckor bafva beröfvat dem deras timmeliga bergning, i det deras nästan enda egendom, Renabjordarna, tillstörre delen förlorats genom rofdjurs härjeingar under sommartiden, ochbrist på bete vintertiden. Märtill komma fyra på hvarandra följande missväxtår, som försatt de angränsande Svenska nybyggarne och bönderna i Westerbotten ur stånd att kunnahjelpa eller aflåta något, emedan de sjelfve äro stadda i nöd. Dock är de sedvares tillstånd så vida bättre, att de dock hafva jorden qvar och dermed hoppet om kommande skördar, samt på detta hopp älfven för närvarande någon undsättningsspanmål att förvänta; och dessutom något, understöd af sin ladugård. Men Lapparne hafva intet af allt detta. Den förfärliga vintern in? stundar. Sjöarne tillfrysa, dermed tillslutas den sista och dock så. osäkra källan för deras lifsuppehälle, De äga endast bristen, och se framför sig endast döden. Medmenniskor! i öfverflödet ihågkommen nöden. Christne! betänker det ordet: kommer J min faders välsignade. ... ty jag var hungrig och J gåfven mig äta, och det -ord: hvad J hafven gjort en af dessa minsta mina: bröder, det hafven J gjort mig. .Menniskovänner! finnes det någon renare: glädje i verlden, än att göra väl, att gifva och hjelpa och göra dem glada som äro i sorg och nöd? Och J känsorulle! finnes något ljufvare än glädjens tårar? Jag frambär nu för eder sorgens, men varen hjelpsamme, och jag skall ock i sinom tid med Guds hjelp frambära: glädjens, jemte välsignelsen af ett tacksamt folk; Såsom Jesus försäkrade om den blinde vid templet, att hvarken han eller hans föräldrar syndat, så att hans olycka var ett straff derför, så kan ock jag försäkra om dem för hvilka jag beder, att de ej sjelfva vållat sin olycka och sin närvarande nöd. Och om J, som ären i tillfälle att hjelpa, nu följen Jesu efterdömei hvad J kunnen, så inträffar hvad han vidare säger, att detta är skedt på det Guds herrlighet skulle uppenbar varda. Äfven en liten skärf är välkommen, emedan den lindrar något ögonblicks lidande. Men skulle en välgörande Allmänhets frikostighet på ett varaktigare sätt, afhielna nöden. så uNnnreses derieenom en min