Barndomsförtjusning. Jag liten pilt på berget stod Och var så underlig till mod; — Hvem kunde annat vara? Uti min lund, mig nyss bekant, Var allt så herrligt och så grannt, Af löf och blommor bars Der stod en hagtornsbuske pryddd, I snöhvit skrud af solen sydd, Då hon i lunden dröjdez Vid bergets fot en lörnros satt Uppå sin qvist i skuggan matt Och stillad längtan röjde. Ett flor på lundens gröna hvalf I lätta flammor låg och skalf 7 Det föll från blåa loftet; — Det sönk också till tufvans bädd; I sippor och gullvifvor klädd Och fångade upp doftet. En bäck inunder: granar gick, Så mörk, men smög ibland en blick Till Drottningen på stolen. Ack! hyad kan likna Gosscns håg,