Bland sådane missbiuk är begagnandet af Fribrefsrättighet för sådane bref, hvilka ej röra endast tjensteangelägenheter. Många som äga Fubrefsrätt tordeicke så noga hafva betärkt, att missbruk deraf verkligen är försnillning (konstterm, betydande detsamma som tjufnad) af statens medel, och i samma kategori som tullförsnillning, men änvu oförlåtligare i det afseendet, att de som äga Fribrefsrält äro Embetsoch Tjenstemän, och, till största delen, bland de högre af dem. Postoch Tullsfoifterne äro båda beräknade såsom iokowster för staten, men den förra afgiften är så till vida mycket riktigare, som man bet alar den emot åtvjutande af en direkt förmån: brefvets forirtskaffande till den ort dit man vill sända det; då deremot tullafgiften ej medför någon förmån för den betalande, och kanske till och med ej äger någon moralisk riktighet till grund. Då tullförsnillning, såsom innehållande försök att undandraga sig en af staten i laglig ordning ålagd afgift, med rätta både af lag och grunder strängt bestraffas, torde således, ätminstone med fullt samma skal, missbruk af FribrefstätUugheten böra lika anses. I allmänhet kan man väl hoppas att ganska få Embetsmän numera äro nog äreförgät-. ne att teckna orden Fribref på bref, som ad-. gå endast enskilta angelägenheter; men dere-. mot torde ännn många. finna det vara helt. oskyldigt, att uti ett embetsbref lägga ett privat bref till samma person, som erhåller embetsbrefvet, eller alt, uti samma bref, som rÖrer tjensteangelägenheter, äfven afhaudla privata saker. Detta: är likväl helt och bållet stridande emot författningarne samt lika brottsligt, och d-t med rätta; ty den twillfälligheten att en person är embetsman kan och lår ej, i afseende på enskilte angelägenheter, sätta honom uti andra förhållanden än öfrige medborgares Man torde kunna vänta ett tämmeligen noggrant iakttagande af förtattningarne i denna del, om den. som äger Fribrefsvättighet, besinnar , alt han, hvar gång han oriktigt begagnar den, gör sig skyldig till ett verkligt brott, och det för en så ringa vinning, att man om honom kan nyttja det gamla ordprökat: Han gör sig tull hund för ett bens skull.