och rörelse-kapitalet, under det förut kvappa behofvet, till omkring hälften förminskas3, Wångsjöberg den 25 Sept. 1832, Isaac af Darelli, Red. meddelar med nöje ofvanstående historiska uppgifter, och finner dem innehålla ganska talande bevis om vådan af Bankosedelns invexling mot silfver, tillett annat värde än det gångbara man och man emellan. Hela denna våda, som i detta afseende nu äger rum, härrör från den olyckliga omständigheten, alt Ständerna icke sjelfva bestämde terminen för utxexlingen i samma stund de gjorde den sednaste myntbestämningen, utan lemnade denna vigtiga rättighet ifrån sig åt den andra Statsmakten, i hopp att sådant skulle i sin mån bidraga att återställa nationens. förtroende till ett peoningeverk, hvars förvaltning i flere mansåldrar endast utgjort en kedja af förluster för dess borgenärer. Det är likväl säkert, äfven under: de omständigheter som nu inträffat, at:, om utvexlivgsterminen efter 128 sky änvnu bestämdes till en icke alltför inskränkt period från denna dag, t. ex. till ett år härefter, så skulle med de tillgångar Banken äger disponera för silfverköpet, och om icke en alltför stark missväxt inträffar, kursen under tiden återgå ända till 134 eller 133, emedan Köpmannen skulle uti skillnaden mellan denna siffra och Kursens närvarande belopp 147, linna ett mera ofelbart tillfälle till handelsvinst, genom vexlarnes. utbyte mot silfvev på den utländska. marknaden, och silfrets införsel och försäljning till Banken, än genom import af någon anvan vara som är underkastad handelus conpjunkturer. . vad Ar af Darelli i öfrigt nämnt om resultaterna af 1720 och 17035 års realisationer, är icke fullt jemförligt med den närvarande myntbestämningen, emedan den våldsamma förändringen i penningevärdet då skedde på en gång, och vid det förstnämnda tillfället i ett penndrag beröfvade hela nationen större delen af sina contanta tillgångar, samt vid det sednare, år 1765, ökade alla skulder med 60 procent, och gjorde en våldsam förändring i all förmögenhet; hvaremot den förändring, som nu idetta afseende ägt rum sedan 1809, ehura lika olaglig och olycklig, likvälskett småningom, så att myntbestämningen i sjelfva verket icke var annat än ett bemödande att hejda dess fottfarande och åtminstone förekomma dess. förvärrande. Sjelfva sedelns värde i för hållande till silfver och öfriga varor blef derigenom icke förändradt, utan blott fixeradt på den punkt, till hvilken det efterhand hade satt sig genom de dispositioner Ständerna tid efter annan gjort af Bankens tillgångar, visserligen på dess borgenärers bekostnad. on. Fortsättning från gårdagsbladet af rättesången emot Skepparen fIöök.