Aftonbladet – 2 oktober 1832, sida 3

spektakelaffisch, hvari kungjordes att I-milet samma afton skulle spelas, och att hon sorgfälligt gömt den i sin ridikyl. Vid skymningen hade man blifvit henne varse helt nära vid porten, och då hon, såsom oskadlig och nästan återställd, flere år bortåt åtnjutit alla friheter, som kunde lemnas någon af de innestängda, lät man henne obehindradt nalkas porten, som hon emellertid utan buller försökte öppna och försvann i mörkret, då po:tvaktaren skyndade dit. Man skickade straxt flere af husets tjenstefolk att i staden uppMT JO VMELL RAS höna. Rr 4 BAFIR LTL OULR I 13 TILLIT TER PAR I söka den bortrymda, men utan att vinna någon visshet om hennes öde, då i folkhvimlet på Londons gator sällan någon ger akt på en annan. Emeilertid hade den olyckliga dir ektespr unzgit till Drurylane-Theatern, uppehöll sig der vid den henne väl bekanta ingången för skådepelarnve, och bad enträget alla utkommande att säga henne hvilken akt som spelades. — Många svarade henne, andra gingo stillatigande förbi, men ingen föll på den tanken, att det var ett förlupet dårhushjon som här så sent på aftonen, i det kolla, regniga vädret så noga gjorde sig underrättad om den teaterpjes man uppförde. Till läsarens tjenst få vi emellertid meddela några underrättelser om den olyckligas lefnadslopp, för att förklara orsakerne till hennes sinnessvaghet. — Vid 17 års ålder uppträdde hon för första gången på teatern, der hennes skönhet och naturliga, själfulla spel förtjusade alla åskådarne; bon gjorde hastiga framsteg, och publikens beständiga bifallsyttringar ökade blott hennes kärlek för konsten. Ehuru omgifven af tillbedjare och smickrare, hade hon ännu icke gifvit någon företräde; glad och sorglös blickade hon in i ett lif, som svart skulle bereda henne bittra sorger, och, under ledning af den äfven så store som menniskoälskande Garrick, lefde hon hel och hållev för det yrke, till hvilket hon af sjelfva naturen tycktes vara bestämd. Så vero ungefär två Ar förflutne, då fVilliam RBivers, en ung man af god familj, icke så mycket af kärlek för bons sten som af böjelse för ett otvunget lefnadssätt, evgagerade sig vid teatern, och spelte, icke utan bifall, den andra älskarens roll. Den retande oc h talangfulla Miss Oldfield blef snart ett mål för hans fåfänga, och han använde alla möjliga konstgrep för att eröfra hennes hjerta — tyvärr icke utan framgång! — Genom sitt älskvärda sält att vara och den aktningsfalla uppmärksamhet han visade henne, lyckades det honominom kort, att vinna hennes tillgifvenhet och företrädet framför alla sina medtäflare. Med den första kärlekevs hela kraft lågade den olyckligas hjerta för den lättsinonige FVilliam , som, sedan han någon tid uppfört sig emot henne på et värdigt sitt, och igenom hennes protektion stigit i publikens ynnest, öfvergaf henne, och knöt en kärIeksförbindelse med en Operadansös, nvilket ej länge blef en bemlighet för den öfver2ifna