na sig mycket besvärade af de obestämd eu kostnader , som med bevärings , beklådnads, remtygs och sadelmunderings-persedlars anskaffning och underhåll äro förenade. Till undanrödjande af denna olägenhet fö:eslogs af 1823 års Ständer, att förslag till passevolance emellan Kronan och de Rustande skulle till de rustande framställas, hvilket äfven egde um, men utan någon framgång, då passevolance-afgiften var så högt upptagen, att de Rustande häpnade för den årliga utguten, ehuru de oberäkneliga och ojemt utgående kostnaderna, för en viss tid af år, fullkomligen kunde komma att uppgå till lika högt, om ej till högre belopp, än den för en lika tiderymd sammanräknade passevolance-agiften. Det ligger uti mennisko-raturen att hoppas, särdeles uppå bättre tider; det är så naturligt, att ett folk, som inbillar sig hafva sine ombud inom lagstiftningen, i det längsta tror, att dess ställning och villkor skola komma under någon till förbättring ledande pröfning, och den Svenske Rusthållaren har under hop och tålamod, ifrån den ena Riksdagen till den andra, väntat lagstiftningens behjertande af dess allt mera försämrade belägenhet; utan att kunna begripa orsakerna, hvarföre ett så högljudt öfverklagadt ondt ännu icke kunnat vinna någon rättelse. Den Svenske Rusthållaren har föreställt sig, såsom en för Rikets Ständer helt naturlig tankeledning, att den berustade jorden, med, i förhållande till det hela, alltför få undantag, är isamma, om cji sämre skick , i anseende till preductionsförmåsa, än då rustningsskyldigheten som ett hemmane!ts åliggande stadgades, och att skillnaden emellan militaire hållningens fordringar nu, och för 1 vo år tillbaka, för Rusthållaren blifvit en utom alla förhållanden obilligt ökad skattetunga, som kräfver en snar och verklig hjelp, så framt en stor del jordb:ukares undergång skall förebyggas. — Den Svenske Rusthållaren hade i följd häraf hoppat:, att passevolance-förslaget blifvit uppgjordt i förhållande till den årliga slitning persedlarne kunde åsättas, i stöd af den uti äldre författningar bestämde årliga brukningstid, men icke med afseende 4 den sednare tidens längre recrytoch befälsmöten, långväga öfoingsläger och exerciticsqvadroner, som allt utgöra ökade kosnader för de Rustande, utan att deras egendomar lämna några nya utvägar till fordringarnes fyllande. — De Rustande hade hoppats, att lagstiftningen sålunda funnit lika klokt som billigt alt uppgöra passevolanceförslaget så lindrigt, all de rustinde deruti kunde inse en afsigt att att uti rustningskostnaderne åstadkomma någon verklig lindring; men de rustandes förhoppningar i denna del omintetgjordes helt och hållet genom det efter 1823 års Riksdag utgångnae passevolance-förslaget, men ännn i högre grad genom det sätt hvarå mötespassevolance-firågan, till stort bekymmer för både Rustoch Rothållarve, vid sista Riksdag afgjordes. — R SS. hafva, vid sist öfverståndne Riksdao.