Aftonbladet – 5 september 1832, sida 1

Fo rar en söndring i tänkesätt mellan regering och folk, en förgätenhet af alla de ganilär. band. som fordom fängslade Musulmännen Wi slu beherrskares hus, en liknöjdhet i FS de på ideen af Stat och oberoende nation, som i sapning utgöra ganska mörka förebud för Ottomaniska rikets närmaste framtid. Artikeln lyder så: Man irrar sig belt och hållet, om man tillägger Paschans af Egypten uppresning namn af revolution. Vore Egyptens folk trött vid Sultans herravälde, kände det sig lyckligt under hans Paschas milda Styrelse, ville det upphöja denne till oinskränkt regent och under hans anförande kämpa mot Portea för egen oafhängighet, då måste väl hvarje opartisk gilla ett sådant sträfvande efter frihet. (Hvad synes om en dylik politisk trosbekännelse från StorSultans hufvudstad?) Men förhbållandet är likväl helt annorlunda. Egyptiska folket är af själ och hjerta tillgifvet sit andliga och verldsliga öfverhufvud Mahmud, som bemödar sig att införa så många religieusa och politiska förbättringar; den hatar och afskyr sin tyranniska Pascha, som behandlar sitt folk värre än svarta slafvar, — som frånrycker det nred våld allt hvad -herrlig jordmån och ett ypperligt klimat i ymnighet fiambringar och som för att genomdrifva sina äregirige planer föröder hela det rika landet medelst pressnivgar af alla slag, ett despotiskt styrelsesätt och ouphörliga krig. Att derföre en sådan Pascha, hvilken i trots af all sin otro, ännu är skicklig nog att vilseföra fanatiska menniskor och utgifva sig för återställare af den utaf Sultan vanvårdade Islamismen , endast kan blifva föremål för afsky och förakt hos hvarje älskare af sanning och rält, är ganska naturligt. Lika begripligt är, å andia sidan, det deltagande Sultan Mahmud förtjenär , han, som för det han vill civilisera sina undersåtare och tillintetgöra deras otro, öfvergifves af den stora myckenhet bland dem som icke är mogen för reformen. (Det skulle således blott vara Egyptierne, hans fiender på fältet, som visste att värdera hans religiösa och politiska förbättringar!) Med allt detta välförtjenta deltagande är det dock beklagligen fara värdt att — så framt ej någon Europeisk makt förunnar honom sitt biträde, och det hade han väl rält att fordra af segervinnarne vid Navarino — den rebelliske Paschans underkuafvaude svårligen lyckas honom. Hvem vet om icke Sultan, så vida lyckan alltjemt står Mehemed Ali bi, slutligen måste darra för sin vgen throus bestånd? Här bland folket, är förrädarens parti ganska starkt, och det väntar blott på lägligt tillfälle att förklara sig för honom! Hela skulden till kriget tilläg;es af dessa bestuckna eller förvillade mennissor Sultan, och man anklagar honom högt att ar blott nyck och Personlig egnism utgjnta musulmännens blod. Mehemed Alis makt anses af det läora fallat ANe