Aftonbladet – 29 augusti 1832, sida 3

eget lynne, utan Ull och med på YVadstenabladets utseende; ty den sista num:nern visir sig i en mycket hyggligare drägt än sina föregångare både till tryck och papper. Detta sista nummer ipnehåller en artikel, som nåra rörer bäde Utgifvarens person och potatesmålet, nemligen en polemik med Linköpingsbladets Utgifvare, Hr Petre. Den vittnar tillika så mycket om naiv originalitet i Författarens framställningssätt, att vi anse oss deraf böra lemna ett utdrag: — — — Herr Petre är ännu förbittrad öfver, att jag upptog i milt Veckoblad en ar tikel, hvars syftemål var, att förehålla honom det opassande af, att utösa förebråelser emot Lioköpings Stads innevånare derföre, att de ej i nog talrikt antal besökte en koncert till förmån för Mamsel! Magito, samt att det ingalunda anstod honom att antaga en förmyndareton öfver en aktningsvärd publik. Nu tänker Hr Petre hämnas på mig derigenom, att han söker genom sarcasmer förebygga deras möjliga välvilja att förena sig med de patrioter i Stockholm, som yttrat sin opinion genom för mig oväntade och aldrig påräknade, men af eget ädelmod gjorda bidrag. Han uppträder således åter, liksom en målsman tör sin publik, ej allenast öfver yttrandet af dess tänkesätt, utan äfven öfver användandet af dess egendom, och om han får anledning attäfven deröfver högmodas kan endast tiden utvisa, Just i ett ögonblick, då andra Tidnings-Redaktörer visat mig ett deltagande i min olycka, som röjer en ädel nationalanda, söker Hr Petre att förkrossa mig; men, förlåt att jag säger det. han bör veta att det ej är motgången, utan endast uppförendet som förödmjukar, och hans inre känsla hade bordt saga honom, att om hämden någonsin borde hvila, så är det emot den olycklhge. Detta hans uppförande bestyrker den förut framkastade tan ken , att han verkliven äv ocfterritteliz. — — — Jag får således förklara, att ilerr Petre, hvarken som sjelftagen förmyndare eller som Länets Redaktör, imponerar på mig Om mitt ej tuåriga blad ådagalägger en större frihetskänsla, större kärlek för regeringen och folkets rätt, än den som andas i den trettisåriga Tidning Ur Petre så stolt åberopar, så må det tillåtas mig att säga Hr Petre det jag, så länge jag fortfar att vara Redaktör af detta blad, ämnar som en ob: eroende man yttra mina tankar, öppet och utan tvång, dock med anständighet och alltid — utan egenkärlek. Det är med ledsnad jag fattat pennan, jag har derföre dröjt. Men jag har känt mig dertill ytterligare uppmanad af det påfötja. de Linkövingsbladet, deri Redaktören med en ai!deles oförlåtlig fräckhet vill föreskrifva sin publik gränsor för dess fria yttrande rätt; således skall hvarje skämtets lekande tanke stå under Hr Petres censur! Jag frågar Hr Petre, om detta är anständigt? Men Tåtom oss ej