Journal, zweites Junuheft, 1932, sid. 408. ooUTVANDRINGARNE TILL AMERIKA. Begäret att lemna den gamla verlden och söka ett nytt eldorado på andra sidan Atlantiska oceanen, har i nyare tider blifvit så allmänt , att många med betänklig skakning på hufvudet skåda efter dem som begifvit sig åsted på resan eller rusta sig till densamma, Visserligen kan det anses för ett betänkligt tecken; men vi äro likväl icke af deras tanke, som förklare det för ett olyckligt tidens-tecken;: För Europa kan det väl vara olyckligt, men icke för verlden eller vår tid i-allmänhet Europa är nu i en: sådan spänning, så stäldt på spetsen, att nästa ögonblick kan framskjuta tyngdpunkten, och ett fall synes oundvikligt, om det svigtar aldrig så litet åt endera sidan, En strid om tvänne stora principer .sätter -vår verldsdel i rörelse, och det kan, åtminstone för det närvarande, icke för. utsägas, hvilken af dem skall behålla segern, Hvilken kan derföre harmas, om den enskilte, som icke tynger i någondera vågskäålen, drager sig tillbaka. ur denna strid till en säker ort, hvarest det, som ban skattar högst, lemnas vänträstadt? .— Man må icke kalla detta egoism, utan en instinkt hos den menskliga naturen! Det fordras tilläfventyrs i mångå fall snarare egoism, karakterslöshet och modfäldhet att teke lemna vår verldsdel och att i lugn låta gå öfver sig hvad komma ekall, . I hvarje händelse torde ett förhärjande krigs alla olyckor blifva en hvars lott för dess lifstid (2) — Må ingen invända: rättvisan och ljuset måste dock segra!? Nå väl, båda två skola segra, men kanske först efter långa förderfliga strider, då de på ett annat, mycket lättare sätt, kunnat kallas till lif — neimnligen genom ettergifvenhet. Ja, vi påstå till och med: Rätt och upplysning måste ica ke öfverallt segra, åtminstone i den betydelse man vanligen nyttjar detta uttryck, emedan båda kuvna försvinna från stridsplatsen, och först en lång tid efteråt träda i dagen på en annan långt aflägsen ort, Slutligen påminner det icke vidare motiverade ordspråket: blif i ditt land och förörj dig ärvligt!? om en borgerlig dygd, och ag pilsar endast den som den förvämsta, som ned redlig ifver söker och bereder sig en rerkningskrets, den der säkrast förer honom ul målet för menniskans bestämmelse. — Fosterlasdskärlek , yttrade sig ea snillrit nan, ar den väl annat, än hvad mani ealtlnänhet kallar bemsjuka 2? Skall man klibba ig fast vid jordtorfvan? Med glädje skulle l var och en lemna sitt fädernesland, om ett nnat erbjöde honom en ny verkningskrets, era passande för hans kratter och det högja målet för menskliga lifvet, Menniskan all råda öfver jorden, och denna icke öfUD) ÖH mm TA LL