Allt hvad skönt, hvad godt vi finna här Famnoe Dig, fom rankan famnar almen: Ty ellt godt Ditt hjertas afbild är Och Din själ så ren, som Davids-pealmen; Måtte Du än uti lifvets qväll Glädjas att Du är och varit säll! Goda Sofi! — Mången, mången gång Fire Du än sorgfritt glädjedsgen, Hyllad af en bättre skald och sång, Men ef ingen för Dig mer intagen; Ty, fastän på snillets skatter arm, Bor dock känslans guld uti min barim, Hulda Tärna! — Dödens hviskning går Som elt fridens budskap till mitt bjerta, Snart jag ej mer matta luten slår, Saart skall döden hela lifvets smärta; Minns mig dåg — ack minns mig då min Väs, Uti sången lefver sångern än; Men hur skönt än lifvet mot oss ler, Rirga bjuder det åt skaldesinnet;3 Emot höjden aningsblicken ser, Tårbefukted utaf forntidsminnet3 Sånogarne hopp är att uppå hans bår Någon blomma fälles och en tår. Kanske, när i jordens modersfamn Döden toltar lifvets undergåta, — Kenoske minnet gömmer än hans namn, Och hans fel ekall minnet då förlåta; Kanske att uppå hans enkla grift Lutan står, eo bjertats minn eeskrift! Jacobi Filius. OR IEE