Aftonbladet – 25 augusti 1832, sida 3

var att lorsma. Då jag åter inträdde i salen, fann jag största delen af sällskapet ännu församladt. Man hemötte mig artigt, och det skulle vara otacksamt att icke berömma OConnells gamla vin, som verkligen var förträffligt. Sedan fruntimmerna lemnat oss, satte han sig bredvid mig, och det var gifvet att Irland ut jorde vårt samtalsämne, Har ni redan sett tlere af dess mörkvärdigheter? frågade han mig. Har ni varit norrut för att beundra giants causeway (jättestigen)? — Nej svarade jag leende, innan jag besöker jättestigen, önskade I jag först se Irlands jätte. Härvid diack jag af allt hjertai ett glas vin en skål för honom och hans ädla företag. 22Daniel OConnel! är ingalunda en vanlig menniska, ehuru han är folkets man. Hans autoritet i Irland ar så stor, att i detta ögonblick det endast skulle bero på honom att från ena ändan af ön till den andra råsa upprorsfanan, cm han icke vore för mycket klok och saker alt gen milrifva sin sak på en tiundre farlig v-g, fö att vilj: åstadkomma ett sådant resulta. Det är visserligen på ett anmärkningsvärdt sätt han midt för regeringens ögon, genom lagliga och uppenbara medet skickligt begagnanude sig at ögoublicket och nar tionens lynne, förvärfvat detta välde öfver densamma, som, utan armd eller vapen, emedlertid liknar oeh ivfleva afseenden är stör:e än en Konungs. Ty huru skulle det ha kunnat lyckals hans Maj:t Georg IV. ätt tre dagar afhålla fyraviotusen af sina trögna Irländire från alt dricka whisky, liksom OConnell kunde göra vid det namnkunniga valet i Clire? Entusiäsmea va: så stor, att folket sjeltt utsatte straff för dryckeoskapen. Detta strat bestod deri att den felande kastades i ett ställe af floden, som icke. var djupt och qvarhölls der två timmar, under hvilken tid han fleve gävger trycktes ned under vattnet. : Dagen derpå hade jagfannu mera tillfälle att giva akt på OConneli, och han öfverträlfade min föreställning, fas yttre år angenamt, och ett uttryck i hans ansigte af själens godhet, förenad med beslutsamhet och klokhet, är ytte:st inlagande. Han eger snarare ett itvertalande sätt att uttrycka sig än en verklis och prunkande vältalighet, och man märser ofta för myeken afsigt och mandr i hans tal: deita oaktadt kan min ej annat än med iatresse följa han; krafiiga skäl, förnöjas ötvar hans krigiska hållnin; och le åt hans qvickbet. Det är visst att han: mera liknar cen era neral uader Napoleon än ey advokati Dublia, lvad som gör denna liknelse merå träffind, är att han talar väl Fransyska, ty han hir bifvit uppfostrad i jesuitkollegierna i Dasari aech St. Omer;s Hans familj är gammal och sar tvifvelutaa haft mycket inflytande inom lasdet. Hans vänner påstå att han härstamimir trån de gamie Konungarne i Xerry, och detta ökar hans auorite. hos folket. Hag ben aättade mig sjelf, icke utan ett slags anspråk, att en al hans slagtingir var Grefve af OCoAoch och riddare af röda bandet i Frankrike, samt att en annan var Österrikisk Pavan Avd