Då man känner huru många, af fördom e!ler missförstådt enskildt intresse äro fiender till nykterhetens befordrande, så är det isanning märk värdigt nog och ett bevis på en sedligare andas framsteg, att man ser så få öppna försök att motarbeta det goda ändamålet. Ett sådant af temligen komisk art egde emedlertid häromdagen rum på den nya matinrättningen vid Tegelviken. Tvenne välklädde medelålders personer, till utseendet välmående borgersmän, hade inkommit och ropat på bränvin. Då uppassaren svarat, att bränvin icke fanns att tillgå på stallet, tog den ene i förtreten och drack ur en på bordet stående vattenkaraffin, Båda stego bärefter upp och gingo sin väg, den ene till de närvarandes förvadran med den toma valtenkaraffinen i handen. Nu styrde de in till den midt emot boende Parmmataren, som håller krog; men återkommo gerast in på spisstället, satte sig, och ställde karafinen åter framför sig på bordet — uppfylid med bränvio. Till de närvarande gästernas stora heder bör nämnas, alt detta högeligen förargade dem, så att ett allmänt mummel uppstod, hvilket slutades dermed, alt en resolverad uppasserska stiger fram mellan de båda herrarna, tar karafinen af bordet, och gjuter hela bränvinsförrådet öfver hjessan på de båda kaxarne, innan de hunnit uppstiga. Följden häraf var, att de skamflata, urder ett allmänt skratt och lyckönskan, drogo sina färde, förmodligen för att aldrig återvända till ett så otacksamt spisqvarter. Se en NÄ