nerna med den bögtidlisa förklaring att vi skulle vörda dea egande rätt, som bar sitt ursprung i dessa traktater, äfvensom alla gamla och nya, deraf uppkommande nationaliteter; mes vi skulle förkasta denna rättigbet att gifva inbördes försäkringar och intervenera, en rättighet bvilken de stora makterna sedan 1815 trott sig böra tillvälla sig, som en garanti för deras verk, och med kränkning af hvarje nations rättighet att vara herre i silt eget land. Man borde ekta sig för att fortfarande befästa den heliga alliansen genom alt åter upptaga kongresserna under nemn af konferenser. Konferenserna inveckla interventionsrätten, och det låg i vårt intresse och vår politiska moralitet, att för vår del afsäga oss denna rättighet och betage andra densamma. Det var att göra nog fö: Europas frihet, att befria det från interventionsrättigheten af den heliga alliansens tre makters materiella styrka; vi beböfde icke gå längre och framkella eller påskynda po litiska revolationer, Således skulle vi, i afseende på Belgieo, Schweitz, Htalien och Por: tugal, ha inskränkt oss till att öfverlemna hationerna och regeringaruve i dessa lände: åt sig sjelfva, att skydda dem med hela vårt inflytande, och i händelse vi hade behöft våra krafter emot en främmande intervention, och om vi inblandat oss i deras anger Jägenheter, så hade detta varit som skiljedomare, kallade af alla partiernas vilja, Denna politik var nog för landets intresse och ära; den fritog oss från hvarje misstanka att vilja eröfra: den framställde oss för va: tionerna endast som beskyddare och icke som herrar eller etöfrare. Vi hade varit starka genom nationernas sympathig vi skulle ha ställt oss i spetsen för Europeiska civilisationen; detta inflytande är skönere och varektigare än det Napoleons armger hade förvärfvat oss, Allt detta var, jag vill icke säga, lätt, men ännu. möjligt vid sista sessionens början; då hade en ny kamare sammanträdt, lifvad af ädla tänkesält och genomträngd af vigten utaf sitt kall. Frågan om pärskapets ärftlighet var ieke vidrörd, Österrikes intervention i Italien kunde slutas genom ett fast ocu kategoriskt språk. Polen hade icke gått under, och erkännandet af dess sändebud hade, utan attinveckla oss i krig, de facto helgat en stor och ädel nations suveränetät. Dit ar onödigt att utbrista i klagan och beskyllningar. I hvarje lifvets belägenhet, och isynnerhet i politiken, måste man veta nöja sig med hvad som redan skett, försöka draga det möjligast bästa parti af en gifven belägenhet, i stället för alt öfverlemna sig åt misströstan, liksom några af våra vänner göra, hvilka endast af en ny revolution vänta räddning, liksom om alla de politiska m otgångar, — som elt folk, hvilket annars har så många medel att göra sin vilja gällande, möter på den färbättringsbana det sjelf öppnat sig, — icke kunde slutas annorlunda än med blodiga statshvälfningar. Jag är långt ifrån alt misströsta om att få