vandhara, att ur den massa, som tor ett vandt öga kan sakna allt värde, alskilja slägsen och upsöka nägot guldkorn, som der kan räffas, att såsom bien suga honung ur alla örer, äfven de minst märkbara. Således ärinen handling i en samling förkastlig, som, i aseende till ämnet, tiden eller personen de öra, hafva något interesse, det måtte vara så betydligt, som hälst. Tacitus, hvilken G. I. icke lärer frånkänna rättighet till epitetet f klassisk, begärde af cnskilte uppgifter på vad de om sig eller om sin tid kunde meddea, och dylika upplysningar lemnade andra sjelfnante. Hans vän brefskrifvaren Plinii förroliga meddelanden har man ej heller trott akna historiskt interesse. En efterverld hade. ika litet önskat. sig beröfvad Plinii bref, som ess panegyrik öfver Trajanus, innehållande ökverk vida starkare, än de som blifvit föraltaren af Carl Augusts karakteristik förebråde, och hvilken panegyrik, såsom bestäld af löms! Sehat under den berömdes lifstid och feote igen upläst, efter hvad det vill synas, hans närv ro, bär stämpel af ett rakt smicer, dock mera sårande blygsamhet!cen än rättrisan. Med kritisk varsamhet bar ock vår tids tore häfdatecknare Gibbon begagnat sig t. ex. f Procopii anekdoter om Justiniani hof, så kandalösa de än äro och så mycket än enskild arm synes tillblandat färgerne, och vår Fryxell rar på ett mästerligt vis gjort fordna tidsförvå!llanden åskådliga och gifvit lif åt sina historiska berättelser genom användande af bief, mnekdoter, till och med traditioner från den idens Enskildte underrättelser kunna i.en viss non kontrollera framställningarne i publika aker. Med: förbehåll af den strängaste sofing i granskningens degel, måste alltid de förroliga, utgjutelserna närmare föra den djupt änkande betraktaren af verldshändelserne till anningen. Hållande i deras ledtråd skall han ntränga på förut obesökta vägar och liksom nvigas i en orden, der de verkliga driffjädrarve till många i origtigt ljus genom offentliga al och akter framställde facta blifva afslöjade. Den moraliska skildring, som förf. sid. 13 och följ. framställer, är. värdig en adel .mans alfvar: ?Recensentens patriotiska utgjutelse sid.13 —17 är så vacker, så öm ocb rörande, att nan har anspråk på en ärestod af Svevuska Natioaen, nemligen den del deraf, som Anm, vågat framställa i en mindre. fördelaktig daer. Arm vore lycklig om hans melankoiska åeigt vore falsk, om hans tåla varit ör mörkt skuggad. Men lika litet emot öfvertygelse herömmande individer, äfven de nägligaste, som han är folkmåssans smick. are, skulle ban fela mot saaning och rättssänsle, om han lade hyende under de allmänna moraliska lyteu, som vidhäfta mnärvarande tid, lyten, som han och bvarje uppviktig fosterlandsvän beklagar, under önskan, ifven hopp, att en bättre framtid må uppularnag ty, såsom Lehnberg säger: Försynen vakar med gynnsamhet öfver ett förbättradt folk, och dessa ord äro ej toma vid. Men detta sker icke genom ett medbrottsligt öfverskvlande. icke genom ett