tingarna, Vid — besvarandet af Jurnalrecensentens anmärkningar öfver den i Historiska Handlingarna förekommande kerakteristik af Konuog Carl XI, synes det oss, som Författaren till ovanstående krift ådagalagt ett nög entitigt omdöme. Teckningen i de Historiska Pandlingarnay utkastad på duken af en man, söm varit en af Carl XIII:s värmaste förtrogae, samt på en gång hans vän och rådgifvare, är då mera optisk, ehuru äfven den her ganska: starka ljuspartier. Den afJlidne Konungens svagheter äro der icke heli och hållet undsngömda 3; hvaremot anmärka ren koapt synes af: eta : några sådana Allmänna tankan om Carl XHIär eljest att har, med klarhet och en lycklig takt i sakers bedömande, mildbet och lifligheti umgävge, samt i allmänhet mycken känsla för sanning och rättrådighet, lI.kväl ieke ägde denna karakterens öfverlägsenhet, som förstår alt beheriska sin omgifning och sjelt hålla: tömmarne när det erfordras; utan ji stället gerna lat sig ledas af dem, till bvilka han en gång lade satt sitt förtroende. Det tillkommer historiens oväld att en gång utveckla, i hvad mån hans minne kan anses skyldigt till åtskilligt, som under Förmyodare-regeringen skrefs på bans räknivg. Emedlertid visar sig hans vacklande: och svage sinnesert tydligen, såval i åtskilliga-under nyssnämnde tid passerade händelser, som i den olika anda, hvilken utmärkte hens regerivg såsom Konung vid serskilda tillfallet; t.ex, den bögt uttalade aktningen för grundlagarna, Ständernas vrättigbeter och tryckfiiheten, i Bans propositicner vid Riksdagarna 18:9 och 1810, jemtörd med den riktving som 18:12 års Riksdag erhöll ifrån Regeringess sida. Om således Jurnalrecensenten åå ena sidan kan anses hafva gifvit den gamle Konungen nog liten rättvisa, så kan det qvitt-s ecmat Anvmeariarens starks röktändning åt havs minner. Öfver 1809 års fälttåg har Aom. ingålt i åtskilliga detaljer, hvilka här blefve för vidlyftigt att följa, i synnerhet med den polemiska form framställningen härom erbållit. Försvaret för HB. E. Hr Gr. Adlersparre är hans hufvudthema, och beledsagas af flere intressanta. upplysningar, hvarom vi rekommenderahos lusaren alt taga kännedom ur sjelfva boken. En rolig anekdot berättas här, om Svenska befälbafvarens på Åland tal till armdeen, nemligen att han .dervid bland avnat hade owtalat, turu de omgifvande granarna skulle drypa af ficudens blod.? I bredd med denna anekdot, och då förf. straxt derefter, såsom en verkan af det löfte vestra armeens befäl gilvit bvarandra genom den bekantaj bandräckningev, nämner att samma löfte blef uppfyldt, så vida som ingenting af det egentliga Sverige afstods, hade det icke skadat om förfs upptagit i räkningen den kända andel, som mnuva. rande Gen.-Löjtou. Frib. Lagerbrings besdlutsau:ma och fintliga havdlingssätt på Åland hade häri, derigenom att han lyckades afhålla Ryska befalbafvaren ifrån att gå öfver till Cl ae Med an etwrka