Aftonbladet – 2 juli 1832, sida 1

Odilon Barröts bref. Vi meddelade för några dagar sedan den Fransyska oppositionens, eller rättare en del medlemmars deraf, förklaring öfver deras politiska system. Kort derefter lät den ryktbara Odilon Barrot, en af Frankrikes utmärktaste män, i tidningarne inflyta ett bref till en af sina vänner, hvari han på sitt vanliga distinkta och träffande sätt skildrar partiernas olika nyanseringar, framdrager de misstag hvarigenom han förmodar juste-milieu-styrelsen hafva skadat frihetens, laglighetens och folkens sak i Europa, och tillika i korrthet framställer sina åsigter om de åtgärder, som han anser för de enda räddningsmedlien ur sakernas närvarande labyrivth. Utom det stora intresse detta bref äger för sitt innehåll, äger det en sådan vigt för den plats Odilon Barröt intagit ibland Frankiikes och hela den bildade verldens notabiliteter, att det förtjenar läsas in extenso. Men det är i synnerhet en omständighet, för hviiken -Odilon Barröts bref förtjenar den Svenske Läsarens uppmärksambet. Ia ståndsförfattning , säger han, enligt hvilken skatterna för hvart 3:dje eller Site år genom omröstning skulle beslutas af en församling, der provinserna, Presterskapet och Adeln hvar för sig representeras; se der enda medlet att försona Frankrike med dess gamle dynasti och det feodala Europa. Hvad är det man här igenkänner? Jo, den mest tväffande skildring af våra Svenska Riksstånd. Att en af Europas mest bildade män, uppställer en sådan representationsform såsom ett slags typ fö återgångssystemet och fceodalismens återinförande, utgör det icke ett talande intyg om vår riksförsamlings beskaffenhet, och ett bevis huru mycket Sverige ligger efter andra constitutionella stater, genom våra inrältningars allt dödande sammansättning af former, som Författaren af den i går meddelade artikeln från Norge uttryckte sig, Men vi vilja icke längre uppehålla med egna reflexioner; Odilon Barröts bref lyder sålunda: Ni karakteriserar mycket väl de tvänne opinionver sem pu äro rådande. Några som äro intagne af restaurationens ideer: vilja fortsätta den; de adoptera dess principer, institutioner, fördrag, centralisation och slöseri. Enligt deras tanka behöfves blott byta om en enda man. Så har skedt, och dermed, säga de, är allt. slut. De begråta modifikationerna i 1814 års karta; nationalgarde:, municipaliteternas emancipation, användandet af jury i tryckfrihetsmål, äro olyckliga koncessioner fån hvilka de förbebållit sig att få återgå. Upphäfvardet af Pärskanetos ärftliohaet är för dom om