sten att handla lönligt, att undandraga sig lagen och öfverheten: förl alt vinva något genom lögn, bed:ägeri och falskbet har icke blifvit föröfvad iutan anledningar till så många beslag blifvit gifna och uptäckta! Hurua många mutor , svek, våld ambeter, ja, kanske meneder ha icke dermera blifvit använda för att undgå lagens arm! Insandaren frågar frimodigt, om en korrt inskrvänknhiog i fyllerit icke är alltför dyrk p äfven i moraliskt afseende,. när medborgare på sådant sätt föranledas att handla emot lagen och att undandraga sigt följderna. Vill man blott taga i betraktande. alt en mindre uplyst menniska, som en gång blifvit ställd under tilltal, och en gång varit i Justitias klor, förlorat en stor del af sin djupa vördnad för den, och af sin förskräckelse för namnen Råds tufva, dom , fängelse o. s. v.. eller att, när han engång gjort det första steget på förbrytelsernas bana, så ar foten redan lyftad till ett nytt, så skall troligen denna betraktelse ensam öfvertyga honom, att ett förbud emot bränvinsbränning just icke är rätta medlet till medborgares movaliska fullkomnande. — — Att med maktspråk gripa in i medborgaresnäringsyrken, förstöra eller tillintetsöra deras planer, och tförspilla deras inkomst, samt derigenom direkte eller 1iudirekt göra medbargarnes fria verksamhet och näring osäker samt förvandla den till en kastboll för iministrars nycker, är icke en politik som förtjenar beröm. Om nationalförsamlingen for-drade att ministrarne skulle beröfvas sina inkomster, hvad skulle man då få höra? I öfrigt begagnar Insändaren tillfället att förklara, att han högaktar den Svenska nationen som ett ädelt och kraftfullt folk, men att han tror, hvad dess bästa Författare också medgifva, att dess hushållsförfattningar, likasom dess administration, är en allt dödande samniansättning af former. Menige allmogen står der på ett lågt trappsteg: icke i arbetsamhet — ty den får träla hela året för att uppehålla lifvet och skaffa de förnäma ladugårdsoch säteri-herrarna en veckas tillträde till hofvet glans — utan i välstånd och oberoende. Man berömmer med rätta den Svenska arbetaren, men det är en annan fråga om havs driver ) förtjenar beröm. Den Svenska Adelv är upplyst och tapper, men den äv fattig i förhållande till sin praktlystnad; detta måste afbjelpas med att utsuga bonden, som i allmänhet mera liknar den Norske Hasmanpnen? än en Odalman. Författare i allmänhet tänka sig icke in i bondens ställning, och berättelserna till det i formen ganska förtjenstfulla tabellverket författas af de förnäma landshöfdingarne på deras slott. Icke allt, som berättasjoss, böra vi derföre genast tro, sådant som det blifvit berättadt. -— a. om LA IA