Aftonbladet – 8 juni 1832, sida 3

(Insändt.) Phariscen och Publikanen. Stockholms Norra Förstads Vestra Kämners-Rätt har i dessa dagar afkunnat utslag uti ett mål, som åtminstone inom Clara församling en til bortit väckt ena allmän owockså icke för vederbörande just angenäm uppmärksamhet. Det rörer en tvist om ett par gamla kängor och skor emelian Comministern i St. Clara församling, Ledamaten af Harmoniska Sällskapet i Stockholm, Ärevördige Hr Johan Vilhelm Beckman och Skomakavem. Aspelin. Kängorna Jära väl urspruosgligen tillhöra Beckmans hustru, men såsom hennes målsman hade den sistvoämnde hos Aspelin beifrat deras försättande i brukbart skick, och då Skomakaren med ea hos; skrået stuvpdom befunnen lojhet och sölsamhet behandlat den vigtiga fotbeklädnad;-affären, hade Beckman till sakens3 pådrifvande aflagt ett besök hos Aspelin, bvarvid han så öfvergjatit Skomakarens hus med sina vredesskålar att, efter Aspelins förmenande, dennes Fru hvilken befann sig i hvad Tyskarne kalla esegneten Leibesumständea och helt nära sin terminus ultimus , derutöfver af förskräckelse och skrämsel insjuknat, — Aspelin instämde, med anledaing häraf, Ar Comministern och Ledamoten m. m. Johan fVilhelm Beckman till besagde Kämnershätt, der målet redan under loppet af vintern och våren förevarit till pröfuing, och till behörigt utredande nu. redan medtagzit något öfver sexton ark godt papper och ett i förhållande dertill afpassadt qvantlum bläck , penuor, skrifvande m. m. Författaren till deona uppsats var händelsevis sjelf närvarande i Kämners Rätten, då: Beckman uppläste sitt slutanförande på sjur tält skrifna ark. Skrifsättet i delic dokument och det sätt hvarpi det inför domstolen af den i koftan och krase fisurerande parten uplästes, gjorde på alla närvarande ett ganska: vidrigt lutryck. Det ådagalade åtmiastone en: egenskap hos Herr Camministe: Beckman, den: ett vara Conseqvent, ty det utgjorde såsom: skriftligt anförande, ett sammanhängande helt med det ofvananförde muntliga, som Hr Bech-man höll hos Aspelin, sådant detta inför dom stolen blifvit vitsordadt, Ilos ins. framkallade det ovilkorligen i minnet Firgilil bekanta: Pantenre animis celestibus irae! eller såsom Boileau mera på saken tolkat det i sin Lu Pin. Tant de fiel entre-t-il dens Vane dov desto 2