Aftonbladet – 7 juni 1832, sida 3

läppar; små, blåagtiga, besynnerligt gande, tanklösa ögon, som åro: danade som små trianglar; brunt hår och blonda polison; ger, som löpa under hakan och nästan se ut: som en förgylld ram, som innesluter det rosearöda, friska blomstrande ynglingsansigtet. Jag tror mig kunna läsa, mycken, likväl icke alltför ljus framtid i dessa lineamenter. I den lyckligaste händelse går denna unga menniskaå en mycket stor martyrdom :till mö tes: han skall blifva Konung. Fastån han icke med själen genomskådar tingen, synes han likväl instinktmessigt ana dem; den djuriska naturen, så att säga kroppen, synes vara. gripen af mörk aning, och derföre uppenbarar sig en viss melankoli i hans yttre väsende,: I mörka drömmar låter han understundom det långa, smala hufvudet hänga ned från den långa halsen. Hans gång är sömnig och släpande, som en menniskas, som alltid tror sig komma för tidigt. Hans språk är släpande; eller afbruteti korta ljud, som i en half sömn. Häri ligger den antydda melankolien, eller snarare framtidens melanåoliska signatur. I öfrigt har hans yttre något jemnt borgerligt, Denna egenskap är kanske: så mycket . mera märkbar, då man tror sig fiona motsattsen hos hans broder, Hertigen af Nemours. Denne är en vacker, mycket liflig, ung person, smärt, men icke hög; ytterst fint byggds, hvitt ans sigte med röda kinder; själfull, flyktig blick 3 något Bourbonask böjd näsa; en fin blondin af gammal-adeligt utseende. Det äricke en landtjunkares andryga drag, utan en viss förnämhet i sättet att vara, och hållningen sådan som den endast finnes hos den mest bildade högre adeln. (Götheborgs Dagblad).