Aftonbladet – 5 juni 1832, sida 3

hand fått den underrättelsen, att den del, det Spanska presterskapet tager i statssaker, är så direct, att de till och med hafva personer af deras corps, som fått sig uppdragna serskilda grenar af förvaltningen. De emottaga och saffärda kurirer och äro ofta, genom tidningar och den skriftvexling de underhålla: öfyer hela verlden, i besittning af vigtiga nyheter, innan dessa ännu blifvit kända för den syoliga regeringen. Spanska kyrkan bildar verkeligen ett slags frimureri, som handlar i hemlighet, och tillvägabringar de vigtigaste resultater, genom denna fullkomliga enighet i vilja och tänkesätt, som härflyter af gemensamma iotressen och en sräng andelig subordination. Den beskyllning för okunnighet, som med rätta göres de Spanska presterna i allmänhet , gäller på intet vis om dessa kraftiga individer, som styra kyrkans angelägenheter, och hvilka, ehuru de hvarken böras eller synas, lik väl äro på det nogaste underrättade om tillståndet i verlden och nationernas olika politik. Vi böra derföre icke, då vi läsa ett decret af Spanska regeringen, som andas en skenhelig ofördragsamhet, tillskrifva detsamma den eller den ministern, utan snarare någon osynlig biskop eller abbot, som döljer sig bakom ridåen. Af dessa orsaker således, och icke ifrån en enda persons suveräna vilja härflyta dessa förföljelsedecreter och apostoliska kungörelser, för hvilkas skuld Ferdinand blifvit ansedd för grym och skenhelig och fått hålla till godo alla möjliga hårda namn 1 smädelsens calender. Det finnes tverlom många anledningar, att han föga bekymrar sig om religionen, och ehuru han fordom, för att smickra presterskapet och natiouven, brolerat en kjortel för Jungfru Maria, är det likväl troligt, att om han finge följa sitt hjertas höjelse, han skule vara färdig att göra mindre för Hennes Heliga Nåde än för mången vacker Andalusiska. Den nu varande konungeus earacter är verkeligen föga känd i andra länder, der man!, af den blotta benämningen ELl Rey Absoluto, tror att allt som sker, utgår ifrån hans egen vilja. Hans caracter är icke så mycket en sammansättning af laster, som snarare af några få dygder och mycken svaghet. Han är alltid färdis att emotta sa den ringaste undersåte isitt rike och säges vara öppen, godhjertad, umgängsam och artig i en ovanlig grad. Han afhör med uppmärksamhet dem, som vädja till honom, visar sig öfvertlygad om rättvisan af hvad de begära och lofvar uppfylla deras åstundan, utan att sedan någonsin mera tänka på saken. Eftergifvenhet är hans svaga sida, och likväl är han ibland retlig och häftig, envis och fallen för att gå sin egen väg, till icke ringa olägenhet för dem, som åtagit sig besväret att leda honom. Ferdinands fel äro dels naturliga, dels en följd af hans uppfostran. I stället för att med högsta omsorg och sorgfällighet uppfostras och undervisas, för att med skicklighet kunna bekläda den höga plats, ull hvilken han var född, blef han isin ung