Aftonbladet – 29 maj 1832, sida 1

1 — och beståndande, och följaktligen aldrig inblandas eller förenas med Rikets financer. För hvarje byfsad och fri Nation är ett stadigt och beståndande mynt, ett axiom. Medborgaren måste hafva en måttstock för sin rörelse och sina transactioner. Detta är mnationens enhälliga vilia; men den är uwunderstundom i strid med Regeringarnes intressen, som, genom tillblandning af Finance-operationer, söka tillfredsställa silt aldrig mättade begär efter penningar att disponera. Der sådant får drifvas igenom, är Regeringen starkare än National-Representationen. Att denga i sådavot fall är felaktigt organiserad är klart. Exempel finnas, att Envålds-Regenter icke våga angripa Nationen i dess innersta grundvalar, och Gustaf d. II. i sin brydsamma belägenhet respecterade dock Svenska Bantens Robur ct WSecuritas. Om myntet skall ega bestånd och förtroende, så måste Banken förändras till Depositionsoch Växelkontor, utan någon slags annan befattning, hvarken med utlåning eller Finance-operationer. Styrelsen för ett sådant Contoir måste utgöras af oberoende personer, som Nationen utväljer, och hvilka med sina personer och egendom ansvara Nationen för deras förvaltving, och derföre njuta lön af Staten. Som dock detta Depositionsoch VäxelContoir nästan ensamt komme att begagnas af dem, som vistas i Stockhcim, och således kunde umbäras för de öfrige delar af Nationen, så skulle man ock kunna tillstyrka, att nuvarande Bankohuset med alla dess inrättningar såldes till Stockholms Stad, för att deruti inrätta en privat Bank med nödiga garantier; man kan vara förvissad att myntet då skulle äga varaktigt bestånd. Likaledes bör det vara Associationer i Landsorterna obetaget, att inrätta Privat-Banker till rörelsens lättande; bufvud-myntet vore alltid Silfver, till skrot och korn sådant det var på 1780 talet, och måste naturligtvis sådant mynt alltid vara alt tilgå i Privat-Bankerne till utvexling; ty annars finge ej deras Sedlar förtroende. På sådant sätt bihehölle Privat-Bankernes Sedlar lika förtroende med sjelfva Specie-myntet, och skulle komma att inväxlas i hvilken Bank de uppvisades; ty alla dessa banker hade Silfvermynt, och dessutom mångfaldig säkerhet i Aclieegarnes egendom, som härföre borde vara inteckrad. Rörelsen med Sedelmynt blefve lika liflig som nu, men sedlarne gällde för silfver, och blefve aldrig underkastade någon curs eller agio. Man skulle då få se i rörelsen mycket Silfver som nu ligger onyttigt. Då icke något annat mynt funnes än Silfver och dess verkliga representant, så kunde icke Staten i Discont eller annan publik låneväg ultgifva sedlar, ty de kunde ej emottagas, utan fond eller garantie. Staten hade då inga penningar att bortslösa, så vida de ej kunde utprässas genom ökad Bevillning. Regeringen kunde således ej åtkomma penningar till extra behof. annorlunda än att ufnlåna dem i;