men Censur i Berlin. Litteraturen är här, såsom på andra ställen, stationär; endast med den skilnad, att bristen på goda producter icke här, såsom i Leipzig och Munchen, ersättes af politiska ströskrifter; och de som derifrån införas, finna få köpare. Förteckningen på förbjudna böcker tilltager med hvarje dag; den är snart lika tjock som Påfvens Jadex. Inom nio månader hafva åtminstone lika många böcker förbjudits, som utkommit i Berlin under samma tid. Om man frågar, hvartill allt detta tjenar, så rycker hvar och en på axlarna, Frågar man hvem som egentligen är orsaken till dessa förbud, anklagar den ene den andre och ingen anser inrättuingen vara nyttig eller passande; hvar och en mockerar sig deröfver, men förbudet forifar Gnovuu (vanligtvis sedan hela upplagan redan Sr utsåld) till dess det af sig sjelf faller i glömska; och det har derigenom endast bidragit till att arbetet läses med mera begärlighet. Den förhoppning som en tid hystes, att få se ceasuren eftergifven, har blifvit bedragen. Orsaken härtill ligger, — skulle någon väl tro det — till största delen i medlidandet; man vill oemligen icke lemna en bop dumma censorer utan bröd, emedan de icke kunna företaga sig något annat? ja! någon gång går man äony längre. Då den beryktade Cenosorn Grano dug och lemnade sin familj efter sig utan förmögenhet , så likasom införliftvades censuren med familjen; men som enkano icke Jär kunna läsa väli bok, och således är oför-mögen att utöfva embetet, så har detta uppdrag i stället blifvit lemnadt åt hennes son som är — Karnett! Familjen Grano har nu uppsigten öfver alla vetenskapliga Jurnaler. Vårt Öfver-Censur-Gollegiuw är sammansatt af ypperligt folk, trogna statens tjenare, till ev del uttjenta. Det vore förtal att påstå, att någon af dessa herrar har några bemliga afsig ter; allt hvad de önska, är Jrid och re