Aftonbladet – 15 maj 1832, sida 2

skönaste och ärofullaste i Hr Guzöts lefnad: Vi kunna och böra icke glömma dem, under det anfall hvari vi skola inlåta oss; å andra sidan, i ju större och klarare dag vi framställt den utmärkta mannens förtjenster och öfverlägsna talanger, desto större och obestridligare rätt må oss medgifvas att kraftfullt uppträda mot den öfvertygelse, de läror som så djupt kränka våra käraste föreställningar om det rätta och sanna. Låtom oss ett ögonblick stanna vid Julidagarna 1830; Revolutionen utbryter, dev griper hela samhället, rycker med sig vänner och fiender. Den skola, som man kallat den doctrinära, på en gåug gladdes och öfverraskades derafz gladdes, ty den är för redlig att ej glädjas åt landets lycka; öfverraskades ty den var ej beredd på något dylikt. Å ena vpidan, märkom detta väl, hade den så gått på djupet med och så genomdrifvit läran om legitimiteten, att den slutat med att antaga den såsom trosartikel, och i tvots af den fallwa dynastins villor och brott kunde skolän omöjligen — öfvertyga sig, att Frankiike kunde gå sin bana fram, utan alt ega den i spetsen för sig, och visa den från thronen åt det skuggrädda Europa. Å andra sidan, om det fordrades ett motstånd mot högra sidans ursinniga öfvermod, såg skolan dervid inger annan utväg, än det legala maotståndets och ansvarets inför domstolarne. Den bar alltid en bestämd afsky för Statskupper, och det krigiska anstår den ingalunda; men här såg man ju ett helt folk som reste sig; större och hofsammare än man kunnat förmoda, återfordrade det sin frihet, men hel, utan jemkningar, utan tillsatser. Den doktrinära skolan, kasted ur sin spher, i ett ögonbliek ställd ansigte mot ansigte med en segrande revolution, som återtagit sina insignier och sin rörelse, en revolution som denna skola aldrig velat veta af, utan ameudementer och reservationer i alla förekommande händelser, har icke för revolutionen bvarken lefvande sinne eller sann epthusiasm. Den trefvar sig fram, der den borde springa; den dialecktiserar i stället för att uppfatta; den öfverlägger i stället för att handla. En man, sådan som Hr Gurzöt, hastigt applyftad till makten, som var det beständiga föremålet för hans önskningar och bemödander, i en ställning, som visserhgen var på en gång den vaekraste och nyaste någon statsman före honom innehaft, Guizöt kunde icke misskär na eller förbise der påtagliga förändring i all mänpa tänkesättet, som tUllintetgjort alla haus och hans vänners beräkningar; uppmärksam statsman, djupsinaig bäfdateckuare, skule hao icke hafva fattat hela vigten af en så aldeles egen catastroph? Jag tror också ieke, att blick fattats honom, utan beslutsamhet; han har förstått, han har till och med velat göra sig till redskap åt denna politiska pånyttfödelse, till statsman åt denna populära revolution; han har säkert insett, hvilzxen framtid ett raskt fattadt parti öppnade för honom; allt detta AA cy han fu rlianlaas tan Se a