tå concerlant och inveckladt i hvartannat, att örat och tanken ha svårt att uppfatta det. Beethoven synes bär ba öfverlemoat sig till dessa excentriska fantasier, detta idgernas sönderstyckande och afbrytande, som ofta skadar total-effecten af hans senare arbeten. Resumten af vårt omdöme om den store mästarens en-döme är i följd häraf: att musiken till Fideho alltid skall af den sanna musikälskaren högt nppskaltas; men att den ej år nog fattlig för den större allmänheten: att den sannt målar ämnet; men likväl icke medför fullkomlig scenisk effect? att den innehåller nya originella och vackra motiver, som en varlig kompositör kunde uttänja till flera ope:or; men att måhända sjelfva rikdomen deraf gör, ait en det undfaller åhövaren: att sluteligen Ha:monierna äro af den yppiga natur och instiumenteringen vittnar om denna konst i stämmornas förande, som i allmänhet utmärker Tyska skolan och serskildt den Beethovenska. Utom de spelande personer vi förut omnämnt, anmärkes om Herr Almlöf som Pizario: att ehwu denre utmärkte SkådespeHare ej sjelf lärer göra anspråk som Sångare, försvarade han dock sin plats rätt väl, emedan banps parti hurvudsakeligen haren declamerande säng, till hvars utförande hans skådespelaretalang underbjelpte. Herr Fahlgren som Rocco utför sin Fångvaktareroll lika lyckligt, som vi förut selt i en annan pjes. Fru Lindström som Marcellina och Jaquinot, (Herr Lindström) hade för obetydliga 1oller att det kan öka det beröm som tillhör dem om vi säga att deras partier med förtjenst utfördes. — krk Sun stR ottan nn Åt DDR Å