svarade han: det vet jag ej; men sannt är hvartenda ord — hvilket väckte en ailmän munterhet. Till häktet eskorterades Sbirren af hundratals menniskor, som tycktes fägna sig att den gamla Svenska lagen ännu ej förlorat all kiaft. Emedlertid saknar icke Viotti sina varma anhängare. Götheborgs Dagblad har öppet uppträdt för att agera harfot, och utplåna intrycken af våldet. Hela saken — jollrar Dagbladet med 1irynkad näsa -— var blott ett slagsmål cemellan en Polisgevaldiger och en Särifvares — — Vi ioföra slutet af Dagblidets Artikel, hvilken röjer lika mycken juridisk enfaldighet, som dålig ton. Viottiska målet har visserligen härstädes varit ämne för allmänna uppmärksamheten, och efter vanligheten framställdt med hetta början. Skrifvaren Kabuberg och hans rygg bafva likväl icke sjelfve funnit Viottis brott af gröfre beskaffenhet, än att Kahnberg, mot 50 RBiksdaler, afsagt sig all reconventionstalan) mot Viotti. — Vi anse oss emedlertid skyldige att oförtöfvadt lemna publiken en sann Species Facti öfver det upplysta förhållandet, och dervid offentliggöra de afhörde vittnens berättelser, Vi älska att tro, att dessa skola komma att mildra det oblidare omdöme, som, genom läsningen:af Stockholmska Aftonbladets uppsats, kan fällas om vårt sambälle af en och anuan., — Viotti var, vid det omrörda tillfället, ensam, och handlade icke på någons befallning; han är en underordnad tjensteman, hvaraf följer, att hans åtgärder äro mindre vigtige och magtpåliggande. Vi för vår del finna således icke att saken handlar om annat än ett slagsmål emellan en Polisgevaldiger och en Skrifvare, hvilket, om skrifvaren baft andra, än skrifvare-lingrar, lätt kunnat slutas så, att Gevaldigern blifvit den. som fått huden full af stryk. En smula mindre krasst kunde väl Dagbladet gjort sitt försvarstal. Vi undra ock hvarföre Dagbladet endast användt sitt snille och sin lagfarenhet till Viottis försvar, — och aldeles glömt att yttra något till nrsägt för hans svarta Hund. Om detta trogna djurs delaktiehaot 5 våldot tända äfvan mucket gnrdt noh