ralstånd och lycka, samt att den enda rivallet, som bör existera mellan dem, är den sköva täflan om konsters och näringars uppmunran, ech det lifliga begäret att öfverträffa ivarandra i samfunds-inrättningarnes fullkomnande. Den vigtiga reformfrågan skall i siv atgång. blifva en borgen för en framtida tilämpning af sådana grundsatser. Jag känner hela vidden af den ansvarighet, som hvilar på mina skulror; men den öfvertvgelse, jag hyst om nödvändigheten att ikläda mig en sådan ansvarighet, har icke varit fastare och erubbligare, än den jag nu fattat om den ofelbara framgången af det stora företaget. Med stormande hifallsrop mottogs denna korrta och kärnfulla harang. FRANKRIKE. Vi hafva vid mer ån ett tillfälle fästat våra läsares uppmärksamhet på den med hvar dag mer afgjorda och oförsonliga schism, som yppats emellan de båda kamrarne i Frankrike. Det är snart sagdt nog, att ett förslag, vare sig från ministeren eller oppositionen, vunbit framgång hos deputerade kamaren, för dess förkastande hos Pärskamaren. Dessa discussioner äro numera enstafviga, dystra, mestadels obetydliga och färglösa; det ser ut, som de lagstiftande aristocraterne med ett slags gväfdt hån skulle se ned på dessa parlamentaiska strider, deri de roturiera talangerna röra sig -och skörda så mycken ära, och sedan den Plebejiska Statsmakten vågat föreskrifva den aristocratiska lagar och så till sågandes lekt med Öennas existence, tycks det som om den sistnämnde försmådde att lysa på ett fält, der den vid hvarje steg stöter på roturiera rykten och namn som i den nya tidens vågskål väga mer än de mest hisneliga från Palais Luxembourg! Men om det medfödda högmodet, om harmen öfver det lidna nederlaget, den politiska nulliteten, ej vilja eller ej våga gifva sig luft i discussionen — undantagen äro snart räknade — så smyger den sig mera concentreradt och säkrare fram i voteringssedlarne, der ett öfverskott af nej numera hörer till ordningen för dagen i allt hvad som kommer från Deputerade kamaren, och der en småagtig hämdkänsla låter den beskedliga Deputerade kamaren, hvars majoritet menar bättre med Pairerne än någon kan tro, umgälla det oundgängliga missöde som träffat deras Seigneurier, att af folkens och tidehvarfvets opinion hafva blifvit utdömde ur det nya samhällsskicket — ungefär såsom de murknaste ekarne i en grönskande skogspark. . Denna hämd är dotk ingenting mindre än storsinnad, huru förnämt och sjelfförnöjdt än den höga kamaren, i dess utöfning, må småle åt sin förträffliga uppfinning. Den återförskaffar icke kamaren dess förlorade anseende, den släcker endast sista gnistan af den gloria, som kringstrålade en aristocratisk institution äfven i sitt fall, och förvandlar i opinionen den högättade magnaten, hvilken man åtminstone ville visa undseende, till ett odygdigt trilskt barn, som man frestar att på fullt allvar låta känna riset. Må den höet förnäma