Aftonbladet – 6 mars 1832, sida 3

NH VvIlKkaS Jorespaddad J OFOJjUCtaerc JOF CIESAECBLELSS I vi ansågo destomera osannolikt, som de i sig sjelfva ej utgöra annat än elt slags privata kommissions-kontor, hvilkas göromål en gång för alla äro af 1734 års lagbok uttryckeligen tillåtne, Ett absolut förbud deremot bade alltså varil ett våld mot lagarne, hvilket minst borde komma i fråga i en sak, om hvars gagn de flesta voro ense, och hvars förmenta olägenheter deremot endast syntes bestå i vissa personers inbillning. — Det var således 1rolist, att regeringen, som naturligtvis alltid nitälskar för sina kära undersåters gagn och beqvämlighet, skulle heldre understödja än hipdra saken. Huruvida -tillstånds-ansökningen var undertecknad af en man som tillhört oppositionen vid sistå Riksdag, eller af någen annan minus grata persona — kom naturligtvis ej i betraktande, då hvar och en upplyst person vet, att de män som öfverskåda tingen från samhällets upphöjdaste ståndspunkt, förbise egoismens småaktiga förhållanden, och bedöma sakerna endast efter det helas behof. Det tyckes ock vid första påseendet se ut, som dessa förhoppningar voro realiserade genom den Nådiga allmänna tillåtelsen för inrättandet af de ifrågavarande kommnnikations-anstalterna inom hufvudstaden, och man måste både gilla och prisa Rezeringeas föreskrift att dessa slags inrättningar icke få utgöra uteslutande privilegiere för vissa individer.: Hon har derigenom täckts visa I grundlagen en nådig uppmärksamhet. Vid närmare granskning befinnes dock, att det i föreskrifna Nådiga vilkoret :af Tio Tnsende Riksdalers Banco borgen gör företaget till nära en omöjlighet. Hvar och en som har någon kännedom af kreditens tillstånd och dena tvekan som eger rum att utlemna sin borgen, vet ganska väl, att man kan vara både en redbar och en ganska förmögen: man, utan att mäkta anskaffa en borgen af 10,060 R:dr B:co på obestämd tid; ett-belopp, mer än dubbelt emot de högsta borgensförbindelser some affordras Statens uppbördsiwvän. Föreskriften synes dessutom alltför inkonseqvent i jemförelse med Regeringens förfarande i andra saker. Man iuvänder väl, att föreskriften tillkommit för folkets säkerhetz men å andra sidan kan man fråga hvarföre, icke samma försigtighetsmått iagttages vid kommunikationer af ännn större vigt? Fraktanstalterna emellan bufvudstaden och de andra Mälarstäderna, medelst ångfartygen, fortskaffa, högst betydliga värden, utan att der minsta bargen vart nödig: hvarföre skulle då kaution erfordras för fortskaffandet af några biljetter, bref eller paketer af så rinsa betydenhet, att man ej vill derföre påkosta en egen biudskiekning inom staden? Man kar taga för giftet, ätt de enskilda här, lNksom i England och Frankrike, der dylika småposter finnas, alltid besörja om penningars eller dyrbarheters fortskaffande med egna bud, utan att derom anlita skillingsposten. Antoges ett annat förhållande, så vore visserligen harsenstäumman alltför item