Aftonbladet – 6 mars 1832, sida 1

NATIONAL-EKONOMIEN. (Ur Says föreläsningar. Tredje artikeln.) Vi hafva i ett par föregående artiklar (den 17 och 20 Februari) framställt Says åsigter öfver rätta begreppet om nationalrikedoms frambringande; rikedomevs olika ursprung ar blotta naturen, eller samhället, d, v. s. genom menskliga omtankan; vi funno att begreppet om en saks värde bestämmes, dels af dess egen omedelbara nytta, dels af den, som det kan tillskynda sin egare genom utbyte. Vi bestämde äfven begreppet af köp såsom ett utbyte af värden; af industriens och arbetets andelar i vikedomen. Vi vederlade deras villfarelse, som anse jordbruksnårirgen såsom enda källan till produktion, och handeln och manufacturerna såsom icke bidragande till rikedomen, äfven som en annan irring i det system!, som söker isolera länderna från ett fritt, ömsesidigt utbyte af varor, blott af farhåga att det ena landet nödvändigt derpå måste förlora. Sluteligen betraktade vi naturen af den andel, som industrien, kapitalerna och de naturliga arbetskrafterra hvardera hafva i all produktion. I fortsättning häraf meddela vi Says tankar Om penningar, om afsättning samt om statens förmynderskap öfver näringarna. Den enda och outtömliga källan till rikedom är arbetet, d. v. s. produktion af jordbruket, slöjderne eller handeln. Guld och silfver äro rikedom, endast såvida de användas såsom besparingar eller förlag till återproduktion, och icke blott till förtäring af slöseriet, eller till förskingring från statskassan. Om t. ex. en slösare saljer ett bruk för 100,000 Rdr till en manufactarist, som betalar det med besparingarna af sin prodaktion, och slösaren sedermera äter upp eller förstör denna summa, så är detta ett kapital, draget ifrån handeln och förloradt eller onyttigt användt; utaf de båda kapitalerna, bruket och de 100,000 Rdr, återstå då blott de förra i näringsidkarenps hand. Detta bör väl märkas af alla dem,