Aftonbladet – 5 mars 1832, sida 2

Den periodiska pressen räknar åter en ny artikel uti Tidskrift för Jägare och Naturforskare, utgifven af Jägare-Förbundet i Stockholm , hvilken utkom i förrgår, till det yttre af format, stilar, papper och omfång, aldeles lika med Fidskriften för Hästvänner. Man har hittills hos oss fästat alltför litet afseende vid de fördelar, som de så kallsde Tidskrifterna erbjuda för litteraturens utbredande. Genom sjelfva den plan, som benämningen antyder, förena de den förmånen, att likasom tidningarna, ständigt kunna följa fortgången af den kunskapsgren, som utgör deras ämne, med en annan, att kunna åt behandlingen egna, om icke en djupare forskning, åtminstone en fullständigare utveckling, än Tidningarna, hvilka äro af alltför inskränkt omfång, för att, i bredd med föremålen för dagens uppmärksamhet, tnedgifva utrymme för längre utförda afhandlingar. Devtill hafva Tidskrifterna ännu en annan egenskap, som kanske icke nog tages i betraktande, nemligen att de genom det brukliga formatet äro lättare att uppställa i en boksamling. Artiklar af förtjenst blifva derigenom lättare att förvara och återfinna, än uti en tidaing, hvaraf completta samlingar sällan gömas, der artiklarna ofta icke hafva någon serskild rubrik, och således ieke sällan en längre tid åtgår att uppleta artikeln, än att genomläsa den. Vi äro också öfvertygade, att Tidskrifter, efter en väl ordnad plan och af ett redbart innehåll, genom den mera omfattande synpunkt, hvarifrån ärenderna der kunna behandlas, kunde äga att påräkna en ganska stor uppmuntran från den Svenska allmänhetens sida, helst när man tageri betraktande den lätthet, hvarmed de, framför andra böcker, kunna spridas omkring landet. Äfven de bevis man kunde vilja framställa på motsatsen, uti erfarenbeten med Svea och Mimer, äro inga beviss Svea bar, isynnerhet i början, varit i den politiska afdelningen redigerad efter återgående grundsatser, hvilka alltför Htet harmoniera med allmänna tänkesättet, och för öfrigt aldeles saknat den praktiska riktning, hvilken hade kunnat göra den mera begärlig, och man får således icke taga den afsättning hon vunnit, såsom något dåligt tecken från publikens sida, och Mimer stadnade dels så hastigt utaf, så att man icke, på grund af dess korta tillvaro, kan fälla något omdöme, dels innehöll den nästan endast öfversättningar, ehuru till en del väl valda, hvarföre den icke så hastigt kunde göra anspråk på en större debit. Om deremot författare, hvilka med en