af, införa vi här, en anekdot om, hvad! den hederlige Biskop Svedberg i sina dagar tänkte, rörande det gvofva tilltaget af sämre folk, att kalla upp sina barn efter konungar och andra förnäma personer. Sedan biskopen förgrymmat sig dcfver, att simpelt folks ungar skulle heta Hedvig Ulrika, Gustaf Adolf, Carl Magnus, Anna Alaria o. s. v. utropar han slutligen: Jag må här beretta,) hvad en alfvarsam Kyrkoherde i Upsala fordom gjorde. En språkmästares barn bars till dopet af en förnäm och hederlig Matrona. Presten frågar hvad barnet skulle heta? Hon niger djupt och säger: Carl Gustaf, Eders Högäh:evyrdigshet. Närbarnethölltzöfver funoten, såger han än en gång: nämner barret Garl Gustaf, svarade hon och neg Pdjupt. Hau svarade med alfvarsam upsyn: vet hut, jag döper tig: Anders! —— Voro Vock flere Psester så alfvarsame, så sågo vi intet så monga Charlottor, Reginer, Anna Sophier o. s, Vv. gå i fäbusen — —).