Aftonbladet – 15 februari 1832, sida 2

Sällan, om någonsin har ett Tal I Fransyska Deputerade Kamaren tillskyndat någon Talare ett så stort bifall och en verklig tri umf , yttrade Nya Argus i dess sista lördagsnumreer, om Casimir Periers bekanta tal unonder discussionen om budgeten; och vi få tillägga, att sällan, om någonsirn har en publicist dömt så förhastadt, som denna gången Nya Argus. Oaktadt den ovanliga talang, som utmärkte denna på effekt beräknade oration, synes den likväl, att döma efter sednare underrättelser, hvarken inom eller utom kamaren hafva vunnit något varaktigt bifall. Argus har beräknat dess verkningar efter några hastiga utrop af bifall, som blandades i det buller af ovilja, som så ofta afbröt talaren. Argus har förbisett, att denna oratoriska uppsats i öfrigt består mest af ett öfverdrvifvetsjelfbevöm, följden af det smicker om den oumbärlighet, som det under någon tid hört till tonen i vissa kretsar att offra åt Perier — en egenskap i talet, som naturligtvis vid den lugnare pröfningen icke väcker något varagtigt intryck af gillande. Vill Nya Argus inhilla oss, att en Ministöre, som rasar mot yttranderätten, och som stänigt behöfver anlita den väpnade magten för lugnets upprätthållande, följer ett system som är Öfverensstämmande med nationens önsk utingar?? Utan att förneka Hr Periers ovanliga egenskaper, tro vi likval att ham lagt allt för stor vigt på sin person, och allt för mycket missräkvat sig på sina åhörare, då han fördjupade sig i d2 öfverdsifna loforden öfver sig sjelf och gjosde sitt Jag till nedelpunkten för allt, till den yttre fredens enda vilkor och det inre lugnets skyddande princip. Man torde icke mycket misstaga sig i Jen tanka, att fredens bestånd emellan folken berott af något högre än några minmsterknep, man må kalla dem fredspolitik, eller