Aftonbladet – 13 februari 1832, sida 2

Ibland författningar, hvilka onekligen hafva ett nyttigt ändamål, är den som bjuder Biskopparne att hålla Prestmöten inom Stiften, I vårt land, der den stora massans upplysning belt och hållet hvilar i Presterskapets händer, har man under en sednare tid i dessa möten hoppats att få se en ny betydelse och ett lyckligt medel till utspridande af en sannt christlig och menniskoälskande anda. De goda följderna af det här i Stockholm inrättade Prestsällskapets sammankomster, som likväl förnämligast bivistas af den yngre generationen af religionslärare, har man, slutande efter analogien, äfven förmodat böra blifva enahanda af ömsesidiga rådplägningar mellan landsorternas själasörjare; och häruti tro vi oss böva uppsöka skälet, hvarföre stränga anmärkningar nyligen ifrån flere håll försports emot uteblifna Prestmöten, hvilkaåderemot, om de nu som förr endast utgjorde en 1est från gamla kyrkobruk, der Prostarnas förningar till Biskoppen, några middagar hos den sednare, sarmt en disputationsakt utgjorde hufvudsaken, icke tyckas vara något serdeles att eftersträfva. Vi kunna också icke föreställa oss, att något sådant numera, i våra upplysta tider är händelsen. Den hyllning åt ljuset och sanningen, som det Högv. Preste-Ståndet i flera efseenden ådagälade under sista Riksdag, visar, att dess ledamöter icke stadnat efter sing samtida. Med dessa åsigter öfver Prestmötenas bestämmelse, uteslutande egnade åt församlingarnes bästa, synes det icke öfverensstämma, om det Högvördiga Clerus skulle vid dessa sammankomster rådslå och besluta sådana åtgärder, hvilka endast skulle afse kyrkans eller församlingens bekostnad. En anmärkning i afseende härpå har emedlertid blifvit oss tillsänd, angående det sista Prestmötet i Strengnäs, på hvilken vi trott o:s böra fästa läsarens uppmärksamhet, emedan vi anse det lika vigtigt för det allmännas skull, som för Presterskapets eget anseende. Den lyder som följer? Presteståndet i Strengnäs Stift har, under sitt hållna möte, varit omtankte att förbättra de sinas välstånd, Detta nit har gått så långt, att Herrar Kyrkoherdar för efterlefvande enkor gjort anspråk på förhöjning af den afgift, som till sådant ändamål hittills utgått ur Kyrko-Cassorne, och hvartill rättigheten säges förskvifva sig ifrån en författning af år 1675, som tillerkände Pastorerna denna förraån såsom ersättning för deras åliggande att vårda Kyrkan. Men månne de icke för denna möda hafva aflöning? och månne det skulle gillas, om hvar och en löntagande tjenste man skulle till sin enkas fördel begära en större sller mindre andel af den kassa han förvaltade? För att erhålla den nu äskade flerdubbia förhöjningen, har det förmodligen ansetts vara bäst; att hals öfver hufvud böra församlingarne; på flere ställen hafva nemligen påbkysningarne derom skett sedan kungörelserna blifvit slutläste åa Predikstolen, med anviodan till församlingenr