General Demarcay. Tron i väl att fremmande makter, hvilka sådant ligger om hjertat, ej lika väl hafva gjort sig underrättade derom som vi? (Knot och afbrott.) Några röster. Ja! de veta det för Ni säger dem det. Andra. Det tr icke sannt. Andra. Jo, det är påtagligt. Generalen slutade med det yttrande atthan för egen del väl vore ganska böjd att bibehålla Amorteringsfonden, men att de skattskyldiges trängande behof af undsättning häri bragt honom att vackla. Conseljpresitdenten började med att vidröra Franska militärsystemet. Efter dess grundid skulle Frankrike ega effectivt 3500,000 och en reserv af 300,000 Nationalgarde. Så hade Kamaren fastställt och en gång fattade beslut borde ej återtagas. Högst opolitiskt vore att, i nuvarande förhållanden, angripa Amorteringsfonden. En gång införda, skatter borde man endast med största försigtighet rubba (!); detta bevistes af den omständighet att under loppet af förra året hade man nedsatt droits reunis med 40 millioner, utan att de skattdragande deraf erfarit någon lättnad! Vidrörde man Amorteringsfonden, skulle man bedraga deras förtroende, som Iånat Julirevolutionen 120 millioner. Ministern tog vidare Börsen och Capitalisterne i försvar mot beskyllaingen att hafva begagnat sig af invecklade förbållanden, föratt låta sina tjenster dyrt betalas. Han försvarade icke allenäst lånsystemet efter Julirevolutionen , utan äfven före densamma och fortfor: Erkännom att under de kinkiga förhållanden, hvari vi varit så väl inom oss sjelfve som med afscende på utlänningen , hafva långifvarne gjort oss stora tjenster. (Knot och bifall). Hr Laurence, Ja, till så och så många procent. Hr Roger. De hafva tjent sig sjelfva. Conseljpresidenten. Nu är sådant lätt att säga; i Augusti 1330 lät det annorlunda. Han tillade att lånen öfverhufvud blifvit afslutade till 84 procent och utbredde sig omständligt öfver Financefrågor i allmänhet samt slutade med den anmärkning, att man borde akta sig att kränka dem, som man möjligen åter kunde behöfya en dag, eller att förstöra Amorteringsfondens mekanism, Man anklagar mig — tillade Hr Perrier — att hafva blifvit otrogen en princip, den jag fordom hylJat, den att man kunde lägga hand på en gång återköpta I räntor. Men när har jag väl nånsin påstått att man kunde ostraffadt röra vid Amorteriogsfonden? Aldrig under sådana förhållanden som de närvarande, aldrig i åsynen af ett möjligen inträffande krig. (Stor rörelse i hela salen; många röster: Ah! Ni fruktar således ett krig. En röst: Detta uttryck unndföll improvisatorn. Er Perrier står en stund j tribunen, utan att kunna förskaffa sig gehör. Från alla sidor ropas: förklara er.) Conselinresidenten (med värma) Hvad las