Aftonbladet – 11 februari 1832, sida 3

Vi äro ledsne att nödgas bedröfva Argus med den underrättelsen, att han fullkomligt misstagit sig i denna förutsättning. Vi äro verkligen i stånd att utveckla vårt påstående, och vi hoppas att med detta ämne ofta få sysselsätta våra Läsare. Till en början deraf vilja vi nu ådagalägga, huru mycket Argus och hans Insändare sjelfs ve visat sig förstå af det ifrågavarande ämnet. Argus begynner sitt stora vederläggningsverk emot vår sats med att anföra, hvad troligen ingen menniska har nekat, och som till och med innefattas i artikeln af den 19 Januari, att det är beskattningens ojemnhet, och de bördor som hvila på den oprivilegrerade jorden, hvilka nedtrycka den stora massan af Sveriges sjelfegande jordbrukare. ?Nu skulle alla de besparingar, som kunde göras, i de flesta fall blott verka till nedsättning i bevillaingen, och deraf, menar han, skulle, om äfven besparingen ginge till en million eller mera, den privi!egierade jordens egare, samt Embetsmän m. m. hemta den hufvudsakligaste fördelen, men skattejordegarne deremot ingen eller ringa fördel, emedan den privilegierade jorden ändock icke kunde lindras i grundskatterna? Den gilna slutsatsen härifrån blir naturligtvis, att då besparingar icke förmå att lindra den stora mängdens bördor, utan endast komma dem till fördel, för hvilka skatterna förut äro lindriga, så är det också icke värdt att sätta några besparingar i fråga, utan allt må då så gerna gå som det går: en slutsats, hvarmed Argus icke kan hafva undgått att högeligen behaga alla dem, som önska insöfva de maktegande i den tron, att en Regerings kraft bestämmes af det skattebelopp den förnår att hopskrapa! Kunde det icke nästan synas öfverflödigt att inlåta sig med en Förfaltare, som räsonevar så ytligt? Hvem har väl inbillat Argus, att en besparing I utgilterna icke kunde komma den oprivilegierade, eller Kronooch Skattehemmans Egaren till godo? Svenska folket beskattas ju af Rikets Ständer allena vid allmän riksdag! Finnes det då något i sjelfva grundlagen som hindrar Rikets Ständer, i fall de ville kasta en deltagande blick på Skattejordeus belägenhet, alt söka lindra dess bördor, förutsatt att vidtagna -besparingar tilläto att minska utskylderna med en million eller mera? Nej visserligen icke; tv Rikets Ständer reolera och fastställa statens inkomster till s!la dess delar; den delen som rörer de ordinarie Utskylderna, genom Stats-Utskottet, och bevillningen genom Bevillnings-Utskottet. Hyvaruti kunna då de omtalade hindren eljest bestå? — Jo, utt omöjligheten att låta iindringen verkligen tillkomma skattejorden, säga Argus och Insändaren, . Efter en så uppriktig förklaring af sin okunnighet om alla utvägar härtill. anse vi ör en pligt alt upplysa Argus, att de utskylder, som utgå enligt andra artikeln i bevilluingsförordningen, äro fördelade i flere olika H I lascon , NN C Ps . klasser. 3, 4, och 3 S afnimnde artikel unpgenting kunde hindra Ständerna, att vid regleringen af Statsinkomsterna nedsätta denna artikel, vore det än med en million eller mera?, om besparingen i utgifterna medgaf det. I de fall, då dessa räntor gå directe till serskilda ändamål, kunde ersättningen Jemnas från Statsverket utan att något serdeles invegkladt förhållande behöfde uppstå af denna enkla öfverilyttning. Hvilket nytt ljus för Argus, och hvilket rikt fält för betvaktelser?) Hvar och en sev således, att den framkastade invändningen emot möjligheten, att använda besparingar i Statsutgifterna till lindring af den sämst lottade och hårdast tryckte medborgarens bördor, saknar all grund, och att ena sådan lindring verkligen kunde ske, utan att det minsta öka bördorna för Rikets öfriga invånare. Det är i anseende till denna sista omständighet som vi yttrat, att den enda möjliga utvägen till utskyllernas nedsättning låg i utgifternas minskning, emedan det är gifvet, att all lindring på ett håll, som endast skulle hafva till följd, att en del af bördan hvälfdes på andra, vore omöjlig att kunna tillvägabringa med Ständernas samtycke, då en så hög grad af appoffring icke ens med billighet kan fordras, och orimlig att ens sätta i fråga emot deras samtycke, emedan den innebure ena revolution. af bestående förhållanden... Minskning i utzgifterna är deremot hvarken omöjlig eller orimlig, emedan den icke förutsätter någon rubboing af sakernas gång, iafseende på sättet att verkställas. Vi ha likväl ingalunda förbisett de svårigheter, som äfven härvid måste öfvervinnas, och det var derföre, som vi yttrade, att endast Regeringen kan, om den vill, taga initiativet. Insändarens i Argus framkastade skäl, att ) Vi bedja Läsaren benäget iakttaga, att vi ingalanda påstå, att deona utväg är det mest ändamålsenliga af alla, ciler att vi vilja framställa den såsom ett bestämdt förslag å vår sida , En particl lindring å en klass medborgare kan all. tid åtminstone sägas innebära en orättvisa emot de öfrige. Ibland sådana invändningar ha vi t ex. bört måns ga fösta sig vid den omständigheten att den som köpt ett skattehemman, äfven betalt mindre derför, 1 proportion af dess onera, än för ett Säteri med same ma afkastoing ov sv. Man ban icke ne. ka att detta raisonnement hav åtminstone e2 arithemetisk logik för sig. Men , den ofvannämnde utvägen är icke den enda. Ulere förslager hafva blifvit gjorda till iemkaing af skatterna, utan nå. ons förmån eller betungande, ibland hvilka vi företrädesvis fästa upsmärksamheten på Grefve Björnstjernas motion vid sista Riksdag, införd i Forssells statistik pag. 34. Vi ha bloti velat upptaga Årgisals så direkt som möjligt, eme