Aftonbladet – 7 februari 1832, sida 2

SR VRUSAN ERNA KALIR Den 6 Febr. Derest oefterrättligbetstillståndet (i afs. på myntbestämningen) kommer att förlängas? — sade Minerva i den artikel, hvaraf vi i går meddelade ett utdrag — blifva Regeringens bästa vänner tvungne att i god tid före, och än vidare under närmast förestående Riksdag, öppet förklara sig emot och motverka hvarie försök till det omöjliga, nemligen utverkandet af högre anslag, och, hvad mer är, lika mycket sätta sig emot en annan omöjlighet, nemligen bibehållandet af de nuvarande anslagsbeloppen, hvilka bestämdt äro för höga, så länge ej myntvärdet är stadgadt. Det har härvid händt Minerva, hvad som ofta kan hända den bästa, alt riktigt varseblifva och framställa ett ondt som existerar i samhället, men deremot till större delen misstaga sig om dess orsaker. Att utverkandet af bögre anslag utgör en verklig omöjlighet, nemligen utan landets alltför stora lidande, och att I denna omöjlighet till och med sträcker sig till bibehållande af det nuvarande beloppet, är ingen ny upptäckt. Den erfarenhet som utgör ett osvikligt stöd för denna sats, förutspåddes redan under sista Riksdag af flere talare, hvilka då likväl icke tyckades göra deras tanka gällande hos pluraliteten. Men då Minerva, i stället att framställa sanna orsaken härtill, velat härleda den helt och hållet ifrån realisationens uteblifvande, har hennes bevisning blifvit löslig och haltande; och vederläggningen synes oss derföre hvarken svår eller vidlyftig. Då vi, likasom Minerva, äro öfvertygade om, att beskattningen på den öfver hela riket spridda skaran af ordentliga, arbetande menniskor verkligen är för hög, så innefattar denna mening redan i sig sjelf både orsak och verkan i afseende på den allmänna obelåtenheten. Kursens försämring har dock ingenting bidragit dertill. Det betungande ligger i sjelfva beskattningens belopp, som antingen det mätes i penningar eller varor, icke tillåter den stora massan af rikets jordegare, skatteallmogen, att uppligga något för framtiden, som tvingar denna allmoge att för Kronoutskyldernas utgörande sålja sin spannemål till hvad pris sem helst den ena årstiden och sedan ofta återköpa sitt utsäde till flerdubbelt pris, samt på sådant sält fördjupar hela denna nyttiga del af landets invånare i ett slags proeenteri, hvarvid räntan, d. v. s. skillnaden emellan det erhållna priset och det som hade kunnat fås för semma vara några månader sednare, fullt motsvarar en dryg procentareafgift. Det är emedlertid för oss obegripligt, genom hvad slags slutledning man vill komma der hän, att den uteblifna realisationen ensam är skulden till denna vanmakt på den korrta tiden emellan tvänne Riksdagar. För ett vanligt menniskoförstånd vill det synas, som om verkliga värdet af deskatter, hvilka utgå i pen. ningar, snarare minskas än förökas, I samma