Aftonbladet – 31 januari 1832, sida 2

som blilvit utgitvet Ior Insatt guld och silver på deposit-räkningen samt Bankens förskottsbidrag till Riksgälds-Contoret 332,041, då en summa af Trettio millioner Sjuttio Nio Riksdaler återstår såsom Bankens skuld. Tillgångarna, beräknade efter 129 ek. på Riksdalern, och 102 skill, silfver för dukas ten bestå i: Omyntadt guld 4,693 R:dr; dukater och Silfver-Riksdalrar 6, 300,3423 aflyst Svenskt kopparmyat 1,699 Rdr; ; Piastrar och endra Utländska mynt 6,755,1613 Silfverplantsar 4,153,90023 koppar skiljem, 75,2343 L K: gl. myntets förvar till myntning 204,261. När härifrån afdrages insatt guld och silfpå depositräkningen, utgöra dessa poster en summa af 17,527,103 Rd:ir. Då ou förhållandet mellan reela fonden och sedelstocken skall vara som 5 till 8, innan utvexlingen får begynna, så förefinnes en brist häruti af 1,222,910 eller 429,602 Riksdaler i silfverz; men till denna brist äger Banken att använda förskottsvis icke blott de för åren 1332, 1833 och 1834 beräknade ränterevenyer, statsanslag (2?) och betalningar å fastighetslånen, tillsammans 1,129,020 fdr utan äfven det så kallade spannemålskreditivets belopp och behållning af! 1831 års silfverinköps-anslag, 1 rund summa 1,090,000. Denna tafla af Bankens ställning visar sig verkligen ganska tillfredsställande. Äfven om manafdrager den sist upptagna posten, undsättnings-cereditivets belopp, som komme att positivt öka Bankens sedelbelopp, så gå tillsångarne ungefär jemnt upp emot behofvet. Härvid har man ännu icke tagit i betraktande, att 31 och en half millioner i papperslappar, hvaraf dalerssedlarne varit utelöpande till en del sedan år 1728, och tran:portoch småsedlarne sedan 1777, visserligen icke alla finnas till i verkligheten, och allt hvad som deraf blifvit förstördt genom eldsvåda, sjöskador och andra förluster, men i synnerhet förasötning, ökar ovillkorligen den reela valutans förhållande till sedelstocken. fed den nästan paniska fruktan och misstroende, som förflutna tiders erfarenhet väckt emat transactionerne i vårt penningeverk, tro viatt Herrar Bankofallmägtige gjorde väl alt afslå det sista silfveranbuadet, icke för den i det hela obetydliga uppoffringen af kursdifferensen, utan för en opinion, hvers verkan i sådana fall man icke kan så noga på förhand beräkna. Vi äro emedlertid öfver. tygade, att ingen tidpunkt kan vara så önskvärd för landet, son den då Nationen ser sig erhålla ena verklig valuta för pappersmyntet och en säker måttstock för alla creditförhållanden mellan enskilde, hvilka nu, blott sedan sista Riksdag visat det bediöfliga resul-s tat, att kapitalistea förlorat en sjundedel af verkliga värdet eller vida mer än den lagliga räntan under samma til Det är då åta minstone en tröst ait finna det felet icke ligger i Bankens egen ställning, och man bör således kunna taga för afgjurdt, så fratat icke all tillit till Konunes och Ständers ära och