Aftonbladet – 23 januari 1832, sida 3

isen ar iIckEt mera sluten nom skrå, men op pen för alla; och i denna gemensamhet ligger omöjligheten för något stånd, att vara eller betyda hvad det fordom var. Jemlikhet i odling förer till fordran af jemlikhet i politiska rättigheter, och det är just denna fordran hos den bildade samhällsmenniskan, att betyda i staten hvad hon i sjelfva verket är, att ej lemnas till pris åt maktens och privilegiernes godtycke, som rörer opp samhället, ej på ytan blott, men ner i sjelfva djupet af dess väsende. Intet varaktigt lugn är att hoppas, ingen fred, blott vapenhvila gifves mellan de stridande elementer, förrän den unga, friska kraft, som är stark af civilisationens märg, tagit den plats henne är ämnad i samhället, Medelklassen är denna kraft. Den föddes af arbetet och industrien. De fostrade henne långsamt, och hon stod länge iskuggan, skymd af riddarnes hjelmbuske och prelatens mitra. Wetenskapen kom med sina skatter, och medelklassen steg fram att öfverglänsa sina medtäflare. Den blef samhällets nya adel, icke en sådan som skapas genom pergamenter, men denna högre som har sitt adelsbref af den oåling, hvars gång Försynen leder: Upplyst, välvillig, i besittning af stora hjelpkällor för utveckling till fullkomlighet, utbreder hon sig lugnt, men säkert ö ver samhället, och upptager i sitt sköte dess bästa och ädlaste krafter ur alla stånd. Ädlingen, som ej slumrat borrt sin tid i ofruktbara beiraktelser öfver sina anor, erkänner utan afund i medelklassens bildning det värde, hans stånd fordom representerade, och sluter sig öppet och fritt till densamma. Den andlige, böjd till tidebvarfvets odling, finner sin bestämmelse att utbreda ljus, lif och frid, sammanfalla med rigtningen hos den klass, som är i besittniug af sjelfva rörelsekraften för samhällets framskridande. Så träda de ädlaste i alla ståvd ur de trånga skrankor, dem feodalförhållanderne fordom upprest, och verka i fri gemensamhet för samhällenas stora ändamål, Vilda och otyglade tendenser ligga i tiden, förstörande för allliglig ordning. Regeringarne hafva ej sällan bidragit att framkalla dem, genom den falska ställning man stundom sett dem intaga. Deras plats kan ej vara någon annan än sjelfva medelpunkten; de hafva deremot ofta nog ställt sig på periferien, i spetsen för kaster och obetydande afdelvingar af det hela. Man har försummat folket fö de privilegierade; och råhet, okunnighet och elände hafva burit bittra frukter. Reseringarne måste handla så, som den odödlige Gustaf Wasa rådde sina söner att handla: söka vinna de godas kärlek för att kunna styra de onda. Ingenstädes finner Regenten så mycker sammanhållande moralisk kraft, som hos medelklassen. Den har stora och allmänna intressen att upprätthållas den vill icke förstöra, blott reformera, och ingen upplyst, välviljande Regent misskänner i våra dagar nödvändigheten ef förbättringar ; samhällsskicket. Må monarkerne med förtroende sluta sig till medelklassen, och bereda den politiska rätt;o