Aftonbladet – 12 januari 1832, sida 2

BR Rn RR: Rn nn nn nn den gamla enkla och väsendtliga indelningen af alla jordiska kroppar, nemligen mineralväxtoch djurriket. Han uppräknar stenar, jordarter och salter, utan att göra begripligt till hvad hufvudklass de höra. Derigenom har han (sid. 12) råkat sätta svafvel, !ergbeck och orsten m. fl. under en så allmän 1ubrik, att de komma i samma klass som björkoch tallved; ty han beskrifver dem rätt och Slätt såsom brännbara kroppar. (Ibm) Bland jordarter uppräknar han (märk!) svartmylla, lerjord och sandjord; som likväl icke äro jordarter, utan olika arter jordmån. Med lika mycket skäl kunde Förf. hafva bland stenarterna uppråknat tegelsten, njursten, skorsten och rännsten. Det går icke ann att alltför mycket afvika från det vetenskapliga systemet; om man än vill undvika dess svårare termer och definitioner, så har man derföre icke rått att slita sig lös från de sanningar det innehåller och från den redighet i ordrandet af dess ämnen, hvarförutan hvarje afhandling derom endast blifver ett sammelsurium. Det betänkligaste tecken i hela arbetet förekommer dock, efter vår tanka, (sid. 12.) i Författarens beskrifning på de ädla metallerna. Han definierar dem helt enkelt så, att idla metaller åro de som vi värdera högst. Ett materielt misstag, en erigtig uppgift kan stå tillsam nans med stor författaretalang och utmärkta insigter i andra ämnev; men afsteg rån elementarlagarne i allmänna logiken, som ett stltädadt och ljust förstånd nästan instinctmässigt följer, uppenbara tyvärr en disposition i tanken, ledande till oreda och förvillelse i hvilket ämne som hälst man gör till föremål för muntlig eller skriftlig framställning. Hvem vet icke att hvarje Författare, som vill söra en definition, måste ovillkorligen hämta sina kännemärken från objectet , men icke från — subjectet? Och likväl har Herr L. håmtat sin beskrifning på de ädla metallerna från det snbjectiva omdömet om deras värde! Hvad hindrade honom att begagna den enkla och lättfattliga chemiska definitionen, att ädla metaller äro de som icke genom elden lida någon afbränning? Sid. 14. förekommer en föga nödig beskrifening på klart och grumligt vatten; men i be. skrifningen på åskan (pag. 19.) har Förf. der emot förbigått de i läroböcker vanliga exemplen af electriska kraften i bernsten, hartz, 3las o. s. v. som både göra beskrifoingen om åskans utbrott begripligare, och vanligen i hög grad väcka det unga sinnets vettgivighet. Förf:s beskrifning på Fäxterna (pag. 20.) är lika olycklig, som de fläste andra. De hafva ådror, säger han, eller små kärl, upfyllda med saft, hvilken gör att de lefva, Denna beskrifning skiljer. dem ju icke från djuren, och ger dem icke heller en så ögoaskenlig skillnad från mineralierna, som den vanliga beskrifningen på deras tillväxande. Det är dessutom märk värdigt, att Hufvudkapitlena om växterna och djuren, börja med qvasi-beskrifningar3; hvaremot kapitlet om mine