Aftonbladet – 28 december 1831, sida 3

neka alt I Sverige, der PepresentatlonenR Cfdast sammankommer hvart femte år, den periodiska pressen är nästan det enda som mellan Riksdagarna och de till sin verkningskrets inskränkta statsrevisionerna, underhbåller ett offentligt lif och intresset för nationens stora angelägenheter. Derföre, likasom det är nödvändigt för nationen, att känna sina Representanters karaktärer och duglighet för deras vigtiga kall, är det naturligt, att den vanligen likaså riktar en noggrann uppmärksamhet på de personer, hvilka inom den periodiska pressens verkningskrets, mellan Riksdagarna, ofta med vida mera inflytelse, afhandla samhällets vigtigaste intressen. Ibland personer af det sednare slaget finnes det dock ingen, som i så hög grad pockat på en sådan uppmärksamhet, söm Tidningen Nya Argus. Det var också en tid då denna uppmärksamhet skänktes såsom en rältvis gärd åt hans bemödanden att bilda sinne för det allmänna; att motarbeta godtycke, våld och i allmänhet hela det diaboliska intresse, som gerna vill hålla menskligheten på den lägsta punkt — blott för att se sin makt på en desto högre. Men ty värr blef han icke beståndande. Allt från begynnelsen af sista Riksdag märkte man symtomer af en inre förändring 3; han började anfalla de Riksdagsmän som varmast uppträdde i samma anda, hvaraf han sjelf förut . varit lifvad;. då detta väckte förundran, gaf han folkets sak då och då en Judaskyss; — och den häraf beräknade effekten uteblef icke eller aldeles. Detta handlingssätt, den sofistik som äv hans konst, den anspråksfulla ton som är hans styrka, och den rest af kredit, han lyckats bibehålla hos dem som gerna tro andra om godt i det längsta, skulle kanske ännu längre bana vägen till hans tvetydiga ändamål, om man icke i tid afslöjar hyckleriet och framställer skrymtaren i sin nakenhet. Om en Regering, som fruktade ioflytelsen af folkfrihetens grundsats, och af den nyare tidens yrkande på statsinrättningarnes förenkling, missbrukens, aristokratieus, privilegiernas inskränkning, på sträng hushållning och kontroll med statsmedlen eller hvad man i allmänhet kallar reformer, ville söka ett medel alt tillintetgöra hela detta inflytande, hvad borde denna Regering företaga? Borde den fortfara att endast besolda Journaler, hvilka läsas af få och gillas af ännu färre, emedan de alltför oförsynt uppträda till försvar för godtyckets och herrsklystnadens intressen? Nej, den skulle hellre söka hyra en skriftställare, som redan innehade en viss popularitet och som framför allt vore känd för nog öfyad sofist, för att under sken af frihetens vän arbeta till maktens fördel: Kunde man dervid finna en sådan, hvats kända hufvudpassion vore begär efter smicker, och en nära