Aftonbladet – 27 december 1831, sida 2

närmare kännedom kyrkoherden sjelt yltrade ett upplyst nit, förflöt större delen af dagen, och den allt lägre sjunkande solen manade vandringsmännen till uppbrott, för att ännu Innan natten kenna komma till Ruoneby. Vi togo afsked, spände renslarne på ryggen och tågade af. Knapt hade vi förlorat kyskan och den treiliga prestgarden ur siste, förrän vi möttes al ett stort svart moln och en snosande storm. Redan föllo de första, stora dropparne, vanliga förebuden till ett häftigt, men snart öfvergående regn. Då hörde jag en röst ropa bakom oss: jag stadnar och ser den unga flickas löpande med full fart för att upphinna oss. Jon anlände med varma, glödande kinder och fladdrande lockar, som under loppet lossnat ur sitt fäångsel, och förkunnar oss andtruten och flämtande, att hennes berrskap utsändt henne för att bedja oss vända om och tillbringa natten i prestgården, och så undgå det annalkande ovädret. fon pekade på molnet för att visa huva svart det var, och då nu älven åskan hördes mullva på afstånd, tilltogo hennes ifver och våltalighet. Jag invände, att vår tid icke tillät oss att dröja, alt molnet ej var så farligt som det såg ut, och att under vägen lätt kunde finnas ett löfrikt bäd eller en hydda till skydd för regnet; men bad henne: derjemte framföra till sitt herrskap vår tacksamma helsving, Då stod hon några ögonblick alldeles tyst och stillas men stora, ensamma tårar rullade t bennes ögon ned på kinderna, till dess hon slutligen uts brast i häftig gråt och sade syftande, i det hon aftorkade tårarna med det långa hår et: med det svaret vill jag icke och kan inte gå tillbaka. Herrskapet skall tro att ing inte framfört deras ärende. Kom med mig: — (0! att vi varit der tillstädes benägne öva re!) — det är ju bara ett litet stycke. Nu fattade bon mig I armen och drog mig sake ta — (o himmel! himmel!) — jet blir ett grufligt regn. Men i morgon skall jag visa er vägen till Runamo stora runehält, som är så stor och der jättarne skrifvit runer. Förvånad och nästan afväpnad genom fliekans häftiga enträgenhet, upptog jag en plåtsedel — (der ha vi honom,) — tryckte den i hennes hand, och ville gå vidave. Men hon såg icke på Utan sköt den ifrån sig, med bortvändlansigtes bon svor, att hon ej tog emot ettföre, om vi icke följde med tillbaka, — — — Alla försök att få henne mottaga sedeln voro fruktlösa. Då tog jag ur min halsduk en liten bröstnål af obetydligt värde, och bad henne behåtla den såsom ett minne af de fyra vandringsmännen. Hon mottog den med nedslagna ögon. Vi bödo henne vänkigt farväl, och ännu en lång stund såg jag henne stå orörlig qvar på samma ställe, till dess hon plötsligen begynte med fladdrande hår springa till prestgården tillbaka. Tan hafua wi Alltså vläteodela In fier