ter, styrer verlden, utan. att styra den, och är orsaken till allt, men icke till det onda. — Hvad bar man att sätta i stätet för. ö, . sådan Gud, utan en verklig Religions-FiloZ 17 sofi, och hvar finna dennai öfverensstam-. melse med Christendomens innersta vwäsende, utan Pantheism?2— Aldrig var man wrättvisare eller okunnigare, än då man ville Böhandla åv denna såsom :en sjuklig sentimenta aldrig var en Religions-filosofi friare hå sentimentalitet, eller mera rakt på det rena, af subjectivitet ofördunklade förnuftet gående, aldrig var någen annan mera konseqvent, mera ingripande i det praktiska lifvets alla rigtningar, mera i stånd att förlika frihetens verld med nödvändighetens. Man hear icke velat. Man har varit bäst belåten med sin anbornpa holfhet, sitt förnäma småsinne, med denna menniskoandens och bildningens Procustes-säng, som kallas stabilitet. Man har fruktat för söndringar och strider, mera än för slägtets vanära och förderf. Dock — det kan aldrig vara menniskovännen, som velat ett sken af samhällsJugn och ordning på rättvisans och den sanna Christendomens bekostnad. Mängden flyr alla tvister om mensklighetens högsta intressen och låter, som man säger, verlden gå sin gång, icke af rättskänsla och dygd, utan af feghet, liknöjdhet, själllöshet, egenI nytta. Fiat justitia et pereat mundus. Hvad gör det om millioner falta, blott de fallå för en rättvis, en helig sak, För hvar och en som verkligt tror ett lif efter detta, en sanningens verld, är det ej striden för denna, ej döden, som äro ett omdt, det är ett lif utan medvetande af ett högre lif, utan I dygd och utan ära. För den tänkande blir alltid lifvet utom honom ett återsken af dess ivre oförgängliga verld. Det är denna som mäter de yttre föremålen, som bestämmer deras rum, tid och färg, som gifver verklighet åt hvarje jordisk njutning, hyarje jordiskt sträfvande, och denna inre verld är de lefvande ideernas. Ae ledsen äs RR An on orter rn